:

Hur många ringar finns det runt Saturnus?

Innehållsförteckning:

  1. Hur många ringar finns det runt Saturnus?
  2. Hur lång tid tar det för Saturnus att åka ett varv runt solen?
  3. Vilka andra planeter har ringar?
  4. Hur många månar har Saturnus?
  5. Vilken planet har 82 månar?
  6. Kan man se Saturnus från jorden?
  7. Kan man gå på Saturnus?
  8. Hur lång tid tar det att åka till Pluto?
  9. Har 27 månar?
  10. Vad är det för stjärna som lyser så starkt?
  11. Kan man se Jupiter med blotta ögat?
  12. Kan man se Saturnus från Sverige?
  13. Hur lång tid tog det att åka till månen?
  14. Hur långt kan man se ut i rymden?
  15. Vilken planet har 79 månar?

Hur många ringar finns det runt Saturnus?

Hem > H > Hur Många Ringar Finns Det Runt Saturnus?

Saturnus omges av ett vackert ringsystem, även känt som Saturnus ringar. Ringarna består av is, mindre stenar och stoftpartiklar. De är nio hela ringar och tre brutna ringar som inte når hela vägen runt.

Läs mer

Hur lång tid tar det att komma till Pluto? Kallt och ogästvänligt. Men förutom att det är långt att åka, för New Horizons har det tagit drygt 9 år att färdas de 5 miljarder kilometrarna från Jorden till Pluto, så är det också kallt, runt 200 minusgrader. – Det är också kylan och mörkret som gav Pluto dess namn när den upptäcktes 1930.

Hur lång tid tar det för Saturnus att åka ett varv runt solen?

Neptunus var den andra av de moderna planeterna som upptäcktes. Den tyske astronomen, Johann Gottfried Galle, såg den först genom teleskop den 23 september 1846.

Neptunus, den åttonde och längst borta planeten från solen, sedd från rymdsonden Voyager 2. Foto: NASA/JPL

En brittisk astronom, John Couch Adams och en fransk matematiker, Urbain Leverrier, arbetade oberoende av varandra och förutspådde planetens läge. Eftersom planeten låg så långt borta i solsystemets "djup" fick den namnet Neptunus efter havsguden.

Jorden refereras ofta till som "den blå planeten", men Neptunus skulle kunna dela denna beskrivning. Som Uranus, har även Neptunus metangas (cirka 3 %) i dess atmosfär, vilket leder till dess vackra blå färg eftersom metangas absorberar rött ljus.

Vilka andra planeter har ringar?

Ibland har ringar så kallade herdemånar, små månar som kretsar nära de yttre ringgränserna i mellanrum mellan ringarna. Herdemånarnas gravitation hjälper till att kvarhålla de skarpa ringkanterna; material som kommer närmre herdemånarnas omloppsbanor kastas tillbaka till ringarna. Materialet kan även falla ner på månen själv eller slungas ut ur ringsystemet. Denna påverkan kan man observera genom speciella vågmönster som ofta bildas i ringen före och efter en herdemåne.

De planetariska ringarnas uppkomst är inte precist känd, men man tror att de är instabila och upplöses över en period på tio eller hundra miljoner år. Som ett resultat av detta, måste de nuvarande ringarna ha en relativt modern födelse, möjligen formad av sönderfallna klippstycken från en måne som råkade ut för en stor kollision eller splittrades av moderplanetens gravitation när den passerade planetens Roche-gräns.

Sammansättningen av ringpartiklarna varierar från den ena planeten till den andra; de kan vara silikater eller isstoft. Större stenar och block finns också.

  • Jupiters mycket finkorninga stoftringar är starkt påverkade av elektromagnetiska krafter och tycks ha bildats av spillror som slagits loss från dess små, yttre månar.[2] Flera av Jupiters små innersta månar, Metis och Adrastea, finns inne i jupiters ringsystem och är också inom Jupiters Roche-gräns. Det är möjligt att Jupiters ringar är uppbyggda av material som sugs av de båda månarna av planetens gravitationella effekt, eventuellt med hjälp av ringmaterial som slår ner på månarnas yta. En måne innanför Roche-gränsen hålls ihop enbart av mekanisk styrka snarare än gravitation, något endast små månar alls kan överleva, och därmed kan löst material på ytan helt enkelt "falla av" och hamna i ringarna.
  • Saturnus omfattande ringsystem tycks ha lite av varje från de övriga tre.[2] Sedan 2004 cirkulerar rymdfarkosten Cassini i Saturnus-systemet och en av dess uppgifter är att lära oss mer om Saturnus ringar.

Hur många månar har Saturnus?

Saturnus är känd för att ha de vackraste ringarna i solsystemet. De må vara mycket imponerande men de är inte så tjocka som man kan tro.   

Saturnus och dess ringar. Foto: NASA, ESA, A. Simon (GSFC), M.H. Wong (University of California, Berkeley) och OPAL-teamet.

Medan Saturnus ringar sträcker sig från 7 000 km till 80 000 km från Saturnus ekvator är de bara cirka 100 meter tjocka – samma avstånd som längden på en fotbollsplan. Saturnus ring består av miljontals isiga partiklar som tros variera från dammkornsstorlek till så stora som ett mindre hus.

Saturnus har den lägsta densiteten (massan per volymsenhet) av alla planeter i solsystemet. Den är så låg att den skulle flyta på vatten (på grund av att planetens densitet är mindre än vattnets) om man kunde hitta ett badkar stort nog eller en simbassäng tillräckligt stor att lägga den i.

Vilken planet har 82 månar?

Ja tack, jag vill gärna få mejl från Illustrerad Vetenskap (som ges ut av Bonnier Publications International AS), med artiklar, erbjudanden, tävlingar, m.m. Läs mer. Jag kan avregistrera mig när som helst via länken i mejlet. Läs personuppgiftspolicyn här.

Kan man se Saturnus från jorden?

Det finns alltid nya saker att upptäcka på stjärnhimlen. På denna sida kan du läsa om planeterna. Längst ned finns en länk till en PDF över vad som är aktuellt på stjärnhimlen under 2023 och hur du gör för att se planeter, förmörkelser och kometer.  

Planeterna

Vilka planeter syns under året och hur hittar du dem? Här hittar du först allmän information om planeterna och sedan hur de syns månadsvis. Ett bra hjälpmedel för att hitta planeterna är de appar som finns att ladda ner till smarta telefoner och paddor. Sök på ”Stjärnkarta” eller ”Star map” för att hitta ett urval av appar. Sedan vänder du telefonen/paddan mot stjärnhimlen och du kan se vilka stjärnbilder och planeter som du har ovanför dig.  

Här hittar du först en beskrivning av planeterna. Längre ner på sidan kan du läsa om vilka planeter som syns var vid olika tidpunkter under året.

Kan man gå på Saturnus?

Det finns mycket att upptäcka på stjärnhimlen! Med blotta ögat kan du se t.ex. planeter, stjärnor, nebulosor, och till och med några galaxer. Med en liten kikare eller ett teleskop finns det mer att upptäcka. Här hittar du information om stjärnbilderna och stjärnkartor, planeter och satelliter, och tips på hur du kan få reda på mer.

I tidskriften Populär Astronomi brukar det finnas stjärnkartor, och på dess webbplats www.popularastronomi.se finns ofta tips om vad man kan se på himlen, och dessutom en bra stjärnkarta​.Vad kan man se med en kikare eller ett litet teleskop?Med en vanlig kikare (t.ex. en ”7x50”, d.v.s. 7 gångers förstoring och 50 mm linser) kan man se många fler stjärnor än med blotta ögat, och en del objekt som är för svaga för ögat att upptäcka. Med en sådan kikare är det lätt att orientera sig bland stjärnorna, eftersom man ser en ganska stor del av himlen samtidigt. Däremot kan det vara svårt att observera små detaljer, t.ex. på månens yta, bl.a. eftersom det är svårt att hålla kikaren stilla utan stativ.

Ett litet astronomiskt teleskop är lite mer svårhanterligt än en kikare, och det kan vara svårare att hitta rätt på himlen med det eftersom man ofta bara ser några få stjärnor samtidigt. Å andra sidan är ett teleskop mycket bra för att studera små detaljer och ljussvaga objekt. Teleskopet bör vara monterat så att man lätt kan följa med stjärnornas rörelse över himlen (p.g.a. att jorden roterar rör sig stjärnorna, precis som solen, från öster mot väster). En sådan montering kallas ekvatoriell, och gör att man enkelt följer en stjärna genom att långsamt vrida på en ratt. Om man inte vrider på teleskopet försvinner stjärnorna man tittar på snabbt ur bildfältet!

Hur lång tid tar det att åka till Pluto?

På 1840-talet använde sig Urbain Le Verrier av klassisk mekanik för att förutse banan för den då oupptäckta planeten Neptunus efter att ha analyserat perturbationer i Uranus bana.[L 1] Efter att Neptunus observerats började astronomer under sent 1800-tal spekulera kring om Uranus bana påverkades av en annan planet, bortom Neptunus.

År 1906 startade Percival Lowell, mannen som år 1894 grundlade Lowell Observatory i Flagstaff i Arizona, USA, ett omfattande projekt för att hitta en eventuell nionde planet. Han kallade denna planet för Planet X,[L 2] och år 1909 hade Lowell och William Henry Pickering föreslagit ett antal möjliga koordinater för en sådan planet.[L 3] Lowell fortsatte sökandet tillsammans med observatoriet ända fram till sin död år 1916, detta utan någon framgång. Utan Lowells kännedom hade observatoriet emellertid tagit svaga bilder av Pluto redan 19 mars 1915, men man kunde då inte upptäcka att det rörde sig om en ny planet.[L 3][L 4] Detta var dock inte det första fotografiet av Pluto. Det finns 16 kända fotografier av Pluto som togs innan dess upptäckt, varav det äldsta togs av Yerkesobservatoriet 20 augusti 1909.[L 5]

På grund av en tio år lång juridisk kamp mot Constance Lowell, Percivals änka, som bestred det testamente som gav observatoriet en andel av arvet, kunde inte letandet efter Planet X återupptas förrän 1929.[L 6] Direktören Vesto Slipher överlät då arbetet till Clyde Tombaugh, en 23-åring från Kansas som nyligen hade kommit till Lowellobservatoriet och som hade imponerat på Slipher med några av sina astronomiska skisser.[L 6]

Plutos avstånd från jorden gör grundläggande undersökningar svåra att genomföra. Många detaljer om Pluto förblev okända tills att data från New Horizons samlats in och analyserats.[18]

Pluto har fem kända månar: Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx.[3] Den största av dem är Charon, med en diameter på ungefär 1200 km, hälften av Plutos.[41] Charons omloppstid är 6,39 dygn, samma som Plutos rotationstid.[8] Charon upptäcktes med ett teleskop på jorden, de övriga med rymdteleskopet Hubble.

Plutos månar har ljusare yta än många andra objekt i Kuiperbältet. Baserat på ljusstyrkan har deras ytor likadan sammansättning som Plutos.[42]

Baserat på rymdteleskopet Hubbles resultat roterar Nix och Hydra kaotiskt. Om man befann sig på deras yta vore det svårt att vara säker på varifrån och när solen stiger upp.[43]

Plutos omloppstid är 248 år, och banan har egenskaper som skiljer sig märkbart från planeterna som rör sig i närmast cirkulära banor runt solen, närmare det plan som kallas ekliptikan. I jämförelse har Plutos bana en mycket större lutning i förhållande till ekliptikan (över 17 grader) och är mycket excentrisk. Denna höga excentricitet betyder att en liten del av Plutos bana ligger närmare solen än Neptunus. Pluto-Charon-systemets gemensamma masscentrum var senast närmare solen än Neptunus mellan den 7 februari 1979 och den 11 februari 1999 och kom i perihelium den 5 september 1989.[44][lower-alpha 1] [46]

Över lång tid är Plutos bana faktiskt kaotisk. Datorsimuleringar kan användas för att förutspå positionen för flera miljoner år, såväl framåt som bakåt i tiden, men för intervall längre än Ljapunovtiden på 10–20 miljoner år blir kalkylerna spekulativa. Plutos ringa storlek gör den lättpåverkad för omätbart små detaljer i solsystemet, faktorer som är vanskliga att förutse men som likväl kan förändra banan.[L 31][L 32] Miljoner år framåt i tiden kan Pluto lika gärna befinna sig i aphelium, i perihelium eller var som helst däremellan, detta utan något sätt för oss att kunna fastslå var. Det betyder inte att Plutos bana i sig är instabil, men att Plutos position i banan är omöjlig att fastslå så långt in i framtiden. Flera resonanser och andra dynamiska effekter håller Plutos bana stabil och trygg för planetkollisioner eller spridning.

Har 27 månar?

Uranus , den sjunde planeten i solsystemet , har 27 kända månar , varav de flesta är uppkallade efter karaktärer som förekommer i, eller omnämns i, verk av William Shakespeare och Alexander Pope . [1] Uranus månar är indelade i tre grupper: tretton inre månar, fem stora månar och nio oregelbundna månar. De inre och stora månarna har alla prograda banor, medan de oregelbundna banorna mestadels är retrograda. De inre månarna är små mörka kroppar som delar gemensamma egenskaper och ursprung med Uranus ringar . De fem stora månarna är ellipsoida, vilket indikerar att de nått hydrostatisk jämviktnågon gång i sitt förflutna (och kan fortfarande vara i jämvikt), och fyra av dem visar tecken på internt drivna processer som kanjonbildning och vulkanism på sina ytor. [2] Den största av dessa fem, Titania , är 1 578 km i diameter och den åttonde största månen i solsystemet, ungefär en tjugondel av jordens måne . De vanliga månarnas banor är nästan i samma plan som Uranus ekvator, som lutar 97,77 ° mot sin omloppsbana. Uranus oregelbundna månar har elliptiska och starkt lutande (mestadels retrograda) banor på stora avstånd från planeten. [3]

William Herschel upptäckte de två första månarna, Titania och Oberon , 1787. De andra tre ellipsformade månarna upptäcktes 1851 av William Lassell ( Ariel och Umbriel ) och 1948 av Gerard Kuiper ( Miranda ). [1] Dessa fem kan vara i hydrostatisk jämvikt , och skulle därför betraktas som dvärgplaneter om de var i direkt omloppsbana om solen. De återstående månarna upptäcktes efter 1985, antingen under flygförbiflygningsuppdraget Voyager 2 eller med hjälp av avancerade jordbaserade teleskop. [2] [3]

De första två månarna som upptäcktes var Titania och Oberon , som upptäcktes av Sir William Herschel den 11 januari 1787, sex år efter att han hade upptäckt själva planeten. Senare trodde Herschel att han hade upptäckt upp till sex månar (se nedan) och kanske till och med en ring. I nästan 50 år var Herschels instrument det enda med vilket månarna hade setts. [4] På 1840-talet ledde bättre instrument och en mer gynnsam position för Uranus på himlen till sporadiska indikationer på satelliter utöver Titania och Oberon. Så småningom upptäcktes de följande två månarna, Ariel och Umbriel , av William Lassell 1851. [5]Det romerska numreringsschemat för Uranus månar var i ett tillstånd av flux under en lång tid, och publikationer tvekade mellan Herschels beteckningar (där Titania och Oberon är Uranus II och IV) och William Lassells (där de ibland är I och II). [6] Med bekräftelsen av Ariel och Umbriel numrerade Lassell månarna I till IV från Uranus utåt, och detta fastnade till slut. [7] År 1852 gav Herschels son John Herschel de fyra då kända månarna deras namn. [8]

Inga andra upptäckter gjordes på nästan ytterligare ett århundrade. 1948 upptäckte Gerard Kuiper vid McDonald Observatory den minsta och den sista av de fem stora, sfäriska månarna, Miranda . [8] [9] Årtionden senare ledde rymdsonden Voyager 2s förbiflygning i januari 1986 till upptäckten av ytterligare tio inre månar. [2] En annan satellit, Perdita , upptäcktes 1999 [10] efter att ha studerat gamla Voyager- fotografier. [11]

Vad är det för stjärna som lyser så starkt?

Rymdstyrelsen och våra samarbets­partners sparar information på din enhet för att kunna erbjuda anpassad funktionalitet, samla in besöks­statistik och möjliggöra personaliserad marknads­föring. Du väljer vilka typer av cookies som du accepterar utöver de nödvändiga som behövs för att webbplatsen ska fungera.

Besöksstatistik Marknadsföring

Kan man se Jupiter med blotta ögat?

De senaste månaderna har det varit möjligt att med blotta ögat se flera av solsystemets mäktigaste planeter på natthimlen under samma dygn. Jupiter, Saturnus, Venus och Mars, har alla varit synliga, skriver TT. Venus. Jupiter och Saturnus börjar snart sjunka medan Mars hänger kvar till början av nästa år.

Att Jupiter och Saturnus ligger så tätt intill varandra som nu är särskilt ovanligt. Båda ligger redan så lågt på himlen att de endast är synliga från södra halvan av Sverige.

– Du ser dem med blotta ögat om du tittar mot söder strax efter att det blir mörkt. Den ljusaste "stjärnan" är Jupiter och den lite mindre ljusa "stjärnan" bredvid är Saturnus. Senare på kvällen ser man Mars stiga upp i öster, säger Robert Cumming, kommunikatör på Onsala rymdobservatorium som tillhör Chalmers i Göteborg, till nyhetsbyrån.

Jupiters kärna gäckar forskarna, gasplanetens kärna är inte fast.

En möjlig förklaring till det är en omstörtande kollision som ägt rum för 4,5 miljarder år sedan, enligt en studie som publicerats i Nature.

Data från Nasas rymdsond Juno, som cirkulerar kring planeten, visar att en ung Jupiter kan ha kolliderat med en protoplanet, förstadiet till en riktig planet, och absorberat den.

Planeten Jupiter har länge ruvat på hemligheter men ny data från Nasas sond Juno avslöjar aldrig tidigare skådade detaljer som presenteras i tidskriften Science.

Sonden har kommit ner till det översta molnlagret, vilket aldrig tidigare skett, och tagit bilder från de okända polerna på planeten, skriver TT. På bilderna syns en mängd ovala fält, som av allt att döma är väldiga cykloner, varav några har en diameter på 1 400 kilometer. Data visar också att ammoniak väller upp från planetens inre, och bildar gigantiska vädersystem högre upp vid ytan.

Jan-Erik Wahlund på Institutet för rymdfysik i Uppsala är exalterad över resultaten, trots att man ännu bara skrapat på ytan.

Nasa har hittat vad man tror är en inaktiv vulkan på dvärgplaneten Ceres, rapporterar AP. Ceres är den största himlakroppen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.Vulkanen bedöms vara lika hög som Mount Everest och tros ha haft sitt sista utbrott för flera hundra miljoner år sedan.Flera planeter och månar visar tecken på vulkanisk aktivitet någon gång tidigare i historien, men forskare har ännu inte vetat om så kunde vara fallet även på Ceres.

Kan man se Saturnus från Sverige?

Månlandningen den 20 juli är resultatet av en massiv amerikansk satsning och en triumf för amerikansk teknologi. 1957 har ryssarna sänt upp Sputnik 1 och strax därefter Sputnik 2 med rymdhunden Lajka. Sovjet har tagit steget in i rymdåldern och för USA gäller det att hämta in försprånget och ta ledningen. 1958 skapar den amerikanska regeringen NASA som ska spela en nyckelroll i rymdprogrammen. Den ryske astronauten Jurij Gagarins rymdfärd runt jorden 1961 väcker enorm uppmärksamhet och får president John F. Kennedy att fatta ett drastiskt beslut, nämligen att det amerikanska rymdprogrammet ska ha som mål att innan 1960-talets slut landsätta en man på månen och föra honom tillbaka till jorden.

För det syftet startar USA Apolloprogrammet. Det pågår mellan 1961 och 1972 och innehåller 17 rymdfärder. De första sex är obemannade försöksfärder. 1967 exploderar Apollo 1 vid ett markprov, varvid tre astronauter omkommer. Från 1968 med Apollo 7 är färderna bemannade, men det är Apollo 11 som utför månlandningen den 20 juli 1969.

För Apollo 13 blir månfärden i april 1970 dramatisk. En syretank exploderar och gör att man inte kan utföra den planerade månlandningen. I stället får de tre astronauterna flyga tillbaka till jorden i den svårt skadade kapseln. Händelsen blir en känd film med Tom Hanks som en av astronauterna. Apollo 17, 1972, är den sista månfärden i Apolloprojektet. Tekniska museets månsten kommer från den månfärden.

Hur lång tid tog det att åka till månen?

Månlandningen den 20 juli är resultatet av en massiv amerikansk satsning och en triumf för amerikansk teknologi. 1957 har ryssarna sänt upp Sputnik 1 och strax därefter Sputnik 2 med rymdhunden Lajka. Sovjet har tagit steget in i rymdåldern och för USA gäller det att hämta in försprånget och ta ledningen. 1958 skapar den amerikanska regeringen NASA som ska spela en nyckelroll i rymdprogrammen. Den ryske astronauten Jurij Gagarins rymdfärd runt jorden 1961 väcker enorm uppmärksamhet och får president John F. Kennedy att fatta ett drastiskt beslut, nämligen att det amerikanska rymdprogrammet ska ha som mål att innan 1960-talets slut landsätta en man på månen och föra honom tillbaka till jorden.

För det syftet startar USA Apolloprogrammet. Det pågår mellan 1961 och 1972 och innehåller 17 rymdfärder. De första sex är obemannade försöksfärder. 1967 exploderar Apollo 1 vid ett markprov, varvid tre astronauter omkommer. Från 1968 med Apollo 7 är färderna bemannade, men det är Apollo 11 som utför månlandningen den 20 juli 1969.

För Apollo 13 blir månfärden i april 1970 dramatisk. En syretank exploderar och gör att man inte kan utföra den planerade månlandningen. I stället får de tre astronauterna flyga tillbaka till jorden i den svårt skadade kapseln. Händelsen blir en känd film med Tom Hanks som en av astronauterna. Apollo 17, 1972, är den sista månfärden i Apolloprojektet. Tekniska museets månsten kommer från den månfärden.

Hur långt kan man se ut i rymden?

Man tänker lätt på ”rymden” som någonting långt borta. Massiva planeter som ser ut som små prickar på himlen. Stjärnor och och galaxer som ligger ljusår ifrån oss. Avstånd som inte riktigt går att få grepp om. (Och kommer det något bra på TV så orkar man inte ens försöka.)

Någonting lite enklare att få grepp om – för den syns ju åtminstone någotsådär, är månen. Det är 380.000 kilometer till månen. (Fast den nördigare varianten av svaret är att månens omloppsbana är elliptisk. Så månens egentliga avstånd från jorden varierar från dryga 360.000 kilometer som närmast till dryga 400.000 kilometer som längst bort.)

380.000 kilometer är klart mindre än ”ljusår”. Men det är inte helt lätt att förstå sådana avstånd heller.

Vilken planet har 79 månar?

Varje satellit mäter ungefär fem kilometer i diameter. 17 av dem rör sig ”baklänges” runt Saturnus, i motsatt riktning mot merparten av månarna. Forskarna misstänker att de tidigare varit del av åtminstone tre större himlakroppar, till exempel asteroider som kan ha dragits in i planetens omloppsbana i solsystemets ungdom.

– Studier av dessa månars omloppsbana kan avslöja deras ursprung, samt information om omständigheterna runt Saturnus vid tiden av dess bildande, säger Scott Sheppard, en av forskarna vid Carnegie Institute of Science, till CNN.