Hur många gånger större är jorden än Merkurius?

Merkurius är den minsta planeten i vårt solsystem och befinner sig närmast solen. Planeten kretsar snabbare runt solen än alla andra: 88 jorddygn jämfört med 365,25 jorddygn för jorden.

Merkurius. Foto: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie

Merkurius roterar också kring sin axel och dess dag är 58,65 jorddygn (1 403,69 timmar jämfört med en dag på jorden som är 23,93 timmar).

Eftersom Merkurius är över två och en halv gånger närmare solen än jorden förefaller solen tre gånger större än om du skulle se den från vår värld. Snarare än att försöka stirra på solen och föreställa sig den större, tänk på fullmånen. Om den skulle vara två och en halv gånger större än normalt så skulle den vara ungefär så stor som solen skulle se ut från Merkurius.

Vilket är det största planet?

Airbus A380

Det är världens största flygplan för just passagerare, med en kapacitet på upp till 850 passagerare (oftast konfigurerad för 400–600 passagerare)

A380 levde ett kort liv med endast 230 byggda sedan 2003, och sedan Airbus utannonserade att de stänger ner produktionen 2021 väntar vi endast ytterligare ett drygt dussin från fabriken.

Airbus och huvudkonkurrenten Boeing satsade på varsitt håll på hur framtida flygmarknaden skulle se ut. Båda bolagen trodde på den s.k. Hub and spoke-modellen som bygger på att en resenär tar sig till en stor flygplats (med regionalt flyg), byter till ett stort långdistansflygplan som sväljer otroliga mängder passagerare och flyger till en annan stor flygplats, för att till sist flyga regionalt till slutdestinationen. Båda bolagen har modellerna i B737- respektive A320-familjerna för att serva de regionala sträckorna, men för de massiva benen behövde de uppgradera sitt utbud.

Kan man se Merkurius från jorden?

Det finns alltid nya saker att upptäcka på stjärnhimlen. På denna sida kan du läsa om planeterna. Längst ned finns en länk till en PDF över vad som är aktuellt på stjärnhimlen under 2023 och hur du gör för att se planeter, förmörkelser och kometer.

Planeterna

Vilka planeter syns under året och hur hittar du dem? Här hittar du först allmän information om planeterna och sedan hur de syns månadsvis. Ett bra hjälpmedel för att hitta planeterna är de appar som finns att ladda ner till smarta telefoner och paddor. Sök på ”Stjärnkarta” eller ”Star map” för att hitta ett urval av appar. Sedan vänder du telefonen/paddan mot stjärnhimlen och du kan se vilka stjärnbilder och planeter som du har ovanför dig.

Här hittar du först en beskrivning av planeterna. Längre ner på sidan kan du läsa om vilka planeter som syns var vid olika tidpunkter under året.

Hur lång tid skulle det ta att åka till Merkurius?

Det finns en hypotes om att Venus en gång hade en måne men att hon råkat "svälja" den. Den råkade kretsa kring Venus "åt fel håll" vilket gjorde att dess bana degraderade med tiden och kom allt närmare Venus. Jordens måne Luna gör tvärtom och far längre och längre ut bort från jorden dvs. planeten Tellus.

Venus hypotetiska måne kraschlandade alltså på Venus, i en apokalyps utan dess like. Om det fanns oceaner och liv på Venus blev dessa helt förångade, och hela planetens yta lika så. Allt vrängdes ut och in och alla kontinenter bokstavligt talat smälte till lava. Ett inferno, ett helvete på Venus, som kan ha haft oväntade konsekvenser för jorden. Hypotesen skulle kunna förklara varför Venus kretsar åt fel håll, där går solen upp i väst. Planeten kretsar dessutom så långsamt att en venusisk dag varar längre än ett venusiskt år. Venus hinner alltså kretsa ett varv kring solen innan hon kretsat en gång runt sig själv. Detta kan ha blivit så pga. kollisionen som bromsade ner henne rejält och fick henne bli helt kontra alla andra planeter.

Detta skulle då ha skett strax innan den kambriska explosionen på jorden. Jorden fick helt plötsligt mer avancerade livsformer kort efter. Jorden hade en massa blågröna alger på den tiden, det verkar ha varit den enda livsformer på jorden under väldigt lång tid (miljarder år). Konstigt nog uppstod plötsligt helt nya livsformer, utan att man hittat dess tidigare former. Forskare har svårt att förklara hur detta kan ha skett genom evolutionen, när det saknas spår av mellanarterna. Därför vi kallar det för den kambriska explosionen. Det skulle kunna vara så att just Venus innan apokalypsen hade mer avancerade livsformer än jorden, och att just hon var det ursprungliga Eden i solsystemet. Planeten där livet först blev till. Stoftmolnet som slungades ut vid kraschen kan ha innehållit DNA och annat spår av liv som överlevt i rymden och sedan regnat ner i Tellus tråkiga gröna slemsoppa till hav. Med andra ord så "såddes" Tellus med helt nya spår av genetisk material som blev gnistan i kambriska explosionen.

Denna hypotes kan verka långsökt och osannolik men är inte omöjlig. Vi kan aldrig veta med säkerhet föräns vi har teknologin att utforska Venus yta och geologi. Det är en stor utmaning och enorm bedrift i sig eftersom vi då måste utveckla helt ny kretsteknologi, som tål 500°C. Alternativt kan vi skicka robotsonder som fungerar med hjälp av en inbyggd mekanisk dator. Än så länge har vi lyckats landa sonder som utforskat ytan i högst en timma innan de slutade fungera. Ryska forskare var alltså först på Venus. Jag tycker det är mänsklighetens största bedrift, vid sidan om månlandningen.

Hur lång tid tar det att åka till månen?

Apollo 11 var den första rymdfarokost som landat på månen och då tog resan 51 timmar och 49 minuter. Resan uppskattas ta lika lång tid idag.

Hur många har gått på månen?

Tolv personer har landat på månen. Samtliga är amerikanska män. Först av alla var Neil Armstrong som var befälhavare på Apollo 11. De landade den 20 juli 1969. Den 21 juli togs den första månpromenaden.

Hur många grader är det på Merkurius?

Merkurius, symbol ☿, en av de jordlika planeterna och den innersta

Vill du få tillgång till hela artikeln?

Merkurius omnämns på de babyloniska Mul Apin-lertavlorna från omkring 700 f.Kr som innehåller astronomiska och astrologiska observationer, men var troligen känd avsevärt tidigare. Den förekommer i senare egyptiska, grekiska, romerska och mayanska kulturer och ingick i dessa folkslags religioner och mytologi.

De första observationerna av Merkurius faser

Vad är det för stjärna som lyser så starkt?

Rymdstyrelsen och våra samarbetspartners sparar information på din enhet för att kunna erbjuda anpassad funktionalitet, samla in besöksstatistik och möjliggöra personaliserad marknadsföring. Du väljer vilka typer av cookies som du accepterar utöver de nödvändiga som behövs för att webbplatsen ska fungera.

Besöksstatistik Marknadsföring

Hur många planet har vi?

Under en stor del av mänsklighetens historia har, med ett fåtal undantag, solsystemets existens varit okänd. En förekommande uppfattning var att jorden låg stationär i universums mitt och var något helt annat än de förmodade gudomliga eller andliga objekten som rörde sig över himlen. Till exempel den indiska astronomen Aryabhata och den grekiska filosofen Aristarchos spekulerade dock i en heliocentrisk världsbild, det vill säga att solen var i centrum och att jorden rörde sig runt denna. Men det var 1500-talsastronomen Nicolaus Copernicus som först kunde utveckla en matematisk modell som förutsade de olika himlakropparnas rörelser i solsystemet. Under 1600-talet kunde astronomerna Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton fortsätta bygga på Copernicus modell, vilket efterhand ledde till en allmän acceptans av att jorden rör sig runt solen och att de andra planeterna styrs av samma fysiska lagar som styr jorden.

Förbättringar av de första primitiva teleskopen ledde till en accelererande takt av upptäckter av både större och mindre himlakroppar i solsystemet, däribland de båda planeterna Uranus och Neptunus samt otaliga asteroider. På senare tid har bättre utrustning givit allt mer detaljerade studier av solsystemets himlakroppar, såsom berg, dalar och kratrar samt väderfenomen som molnbildning och sandstormar.

Den dominerande kroppen i solsystemet är solen, en huvudseriestjärna av spektralklass G2, som innehåller 99,86% av solsystemets totala kända massa och dominerar gravitationellt.[1] Jupiter och Saturnus, de två största kropparna i en bana runt solen, står tillsammans för över 90% av solsystemets återstående massa.

De flesta större objekten i en bana runt solen ligger nära ekliptikan, det vill säga planet för jordens omloppsbana. Planeterna ligger mycket nära ekliptikan, medan kometer och objekt i Kuiperbältet ofta har avsevärda vinklar mot ekliptikan.[2][3]

Samtliga planeter och de flesta övriga objekten i solsystemet har en bana runt solen i samma riktning som solens rotation (moturs, sett från ovanför solens nordpol). Det finns undantag, till exempel Halleys komet.

Solen är stjärnan i solsystemet och det är runt den som de övriga delarna i solsystemet kretsar. Dess stora massa på 332 830 jordmassor ger den i dess innandöme en densitet som är hög nog för att upprätthålla fusion. Fusionen avger enorma mängder energi till rymden genom elektromagnetisk strålning, såsom synligt ljus.

Solen klassificeras som en måttligt stor gul dvärg.[12] Trots det är den relativt stor och ljusstark, och större än 85 procent av övriga stjärnor i Vintergatan.[13]

Genom klassificering i det så kallade Hertzsprung–Russell-diagrammet, en graf som prickar ut ljusstyrkan hos stjärnor gentemot deras yttemperatur, framgår det att solen ligger precis i mitten av den så kallade huvudserien. Stjärnor som är varmare och ljusstarkare är ovanliga medan kyligare och ljussvagare är vanliga.[14]

Det inre solsystemet är den traditionella benämningen på den region som innehåller stenplaneterna och asteroiderna. Objekten i det inre solsystemet ligger mycket nära solen och består främst av silikater och metaller. Regionens radie är mindre än avståndet mellan Jupiter och Saturnus.

Den yttre regionen i solsystemet är hemvist för gasjättarna och deras satelliter som ibland är lika stora som de mindre planeterna. Många kortperiodiska kometer och centaurerna har sina omloppsbanor här. De fasta objekten här består ofta av en större andel flyktigt material (såsom vatten, ammoniak, metan) än vad de steniga medlemmarna i det inre av solsystemet gör.

Vilken planet kan man se från jorden?

For stjerneentusiast Stig-Arne Winnem fra Bodø er det helt spesielt å nå kunne se Jupiter så klart.

– Du ser fint overflatedetaljer og belter. De største månene ser du også tydelig rundt planeten. Jeg har aldri før har sett Jupiter så nærme som nå.

Stephanie Werner, professor ved Universitetet i Oslo, sier at grunnen til at det er så sjeldent vi ser Jupiter så nærme som nå er at planetene går i ulik rytme rundt sola.

– Når de begge er på samme side av solen kan de komme nærmere hverandre, sier hun.

Hur mycket kostar det att åka till månen?

Rymdturismen blir allt mer populär, men det är fortfarande en dyr lyx. Kostnaden för en rymdturismresa kan variera mycket beroende på resmålet och resans längd, såväl som typen av rymdfarkost och tjänster som tillhandahålls.

En resa till den internationella rymdstationen är den dyraste, allt från 20 till 40 miljoner dollar. Denna kostnad inkluderar rymdfarkoster, uppskjutningstjänster och utbildning för resenärerna. Det täcker också kostnaden för mat, sjukvård och andra förnödenheter under hela resan.

Suborbitala resor, som involverar flygningar som når kanten av rymden och återvänder utan att slutföra en omloppsbana, är vanligtvis något billigare. Dessa resor sträcker sig från $200,000 250,000 till $XNUMX XNUMX och inkluderar en lansering och några minuter av viktlöshet.

Rymdturismen blir allt mer populär i takt med att tekniken som behövs för att göra rymdresor möjlig har blivit mer avancerad och tillgänglig. Som ett resultat överväger fler och fler människor att ta en resa till yttre rymden. Även om rymdresor är en spännande upplevelse, kan det också ge ett antal ekonomiska fördelar.

En av de främsta ekonomiska fördelarna med rymdturism är att det kan vara en lukrativ investering. Även om kostnaden för en resa till yttre rymden kan vara ganska hög, kan den potentiella avkastningen vara betydande. Rymdturism är en relativt ny bransch, och som sådan finns det mycket potential för tillväxt. Att investera i rymdturism nu kan vara ett bra sätt att komma in på bottenvåningen och skörda frukterna i framtiden.

En annan ekonomisk fördel med rymdturismen är att den kan ge en betydande skattelättnad. Många länder har börjat erbjuda skattelättnader för rymdturismföretag för att uppmuntra fler människor att ta en resa till yttre rymden. Dessa skattelättnader kan vara mycket fördelaktiga för dem som vill spara pengar på sin rymdturismresa.

Hur mycket väger månen?

Det tar 27,32 jorddygn för månen att tillryggalägga ett varv kring jorden.[1] Det är den så kallade sideriska omloppstiden.

Det tar dock ytterligare ett par dagar, totalt 29,53 dygn, innan vi från jorden upplever att månen åter är i samma position på himlen i förhållande till solen.[1] Det är den synodiska omloppstiden. Under denna genomgås en komplett måncykel med alla månfaser, exempelvis fullmåne och halvmåne. Månen har givit upphov till tidsbegreppet månad, som numera dock är längre än en måncykel.

Månen har en diameter på 3 476 km vid ekvatorn. Densiteten är 3,34 kg/dm³ (jämför med jordens 5,5). Medelavståndet mellan jorden och månen är 384 392 km. Månens yta är cirka 38 miljoner kvadratkilometer vilket är ungefär detsamma som fyra gånger Europa. Omkretsen är 10 940 km.

Ett flertal olika modeller har föreslagits för att förklara hur månen bildades för 4,527 ± 0,010 miljarder år sedan, ungefär 30–50 miljoner år efter att solsystemet skapats.[5] Många hypoteser dras dock med stora problem och har idag få förespråkare. Tidiga spekulationer gjorde gällande att månen skulle ha brutits loss från jordskorpan på grund av centrifugalkrafter.[6] Den idén skulle dock ha krävt en för stor ursprunglig rotation och skulle också ha resulterat i att månen följer jordens ekvatorialplan istället för sin nuvarande bana.[7]

Andra modeller har föreslagit att månen bildats på en annan plats i solsystemet och sedan fångats in av jordens gravitationsfält.[8] Förhållandena som krävs för att ett sådant infångade skulle ha kunnat fungera anses dock som osannolika.[7] Ännu en hypotes utgår från att jorden och månen skapades tillsammans på samma plats och vid samma tid ur den ursprungliga ackretionsskivan. Månen skulle ha bildats från material som omringade den tidiga jorden, liknande hur planeterna bildades runt solen. Denna modell har dock inte lyckats förklara varför månen består av så pass lite järn.[7] Ett stort problem med alla dessa hypoteser är att de inte kan ge ett bra svar på varför systemet med jorden och månen har ett så pass högt rörelsemängdsmoment.[9]

Den rådande teorin är istället att månen bildades efter en enorm kollision mellan jorden och ett annat objekt. En planetarisk kropp av ungefär Mars storlek, kallad "Theia", antas ha träffat den tidiga jorden. Denna smäll skulle ha slängt ut tillräckligt med material ut i en omloppsbana runt jorden för att månen sedan skulle kunna bildas genom ackretion.[10] Datorsimulationer av denna händelse stämmer väl överens med uppmätningar av vinkelmoment samt den förhållandevis lilla storleken på månens kärna.[11] Olösta frågor gällande denna teori handlar om att avgöra de relativa storlekarna mellan den tidiga jorden och Theia, samt hur mycket material från dessa kroppar som bildade månen.

Månen är betydligt mindre än jorden, men ändå exceptionellt stor jämfört med sin planet med 1/4 av jordens diameter och 1/81 av dess massa.[10] Detta gör månen till den klart största månen i solsystemet i förhållande till dess planet (dock är Charon större i förhållande till dvärgplaneten Pluto).[14] Jorden och månen anses inte vara dubbelplaneter eftersom dess gemensamma masscentrum (barycentrum) befinner sig cirka 1 700 kilometer under jordens yta och inte mellan de båda kropparna.[15]

Månen är en differentierad himlakropp. Den har en geokemiskt klart avgränsad skorpa, mantel och planetkärna. Månen har en solid järnrik inre kärna med en radie på 240 kilometer och en flytande yttre kärna med en radie på cirka 330 kilometer som huvudsakligen består av smält järn. Runt kärnan finns ett delvis smält gränsskikt med en radie på cirka 480 kilometer.[17] Denna struktur tros ha bildats genom fraktionerad kristallisation av ett global magmahav, kort efter att månen bildades för 4,5 miljarder år sedan.[18] Kristalliseringen av magmahavet skapade då en mafisk jordmantel genom utfällning och sättning av mineralerna olivin och pyroxen. Efter att omkring tre-fjärdedelar av magmahavet kristalliserats kunde plagioklasmineralerna, som har en lägre densitet, bilda en skorpa på toppen.[19] De sista flytande mineralerna som kristalliserades blev inledningsvis inklämda mellan skorpan och jordmanteln, med en stor andel inkompatibla och värme-producerande grundämnen.[20] Stöd för detta är att geokemisk kartläggning utförd av satelliter som gått i bana runt månen visar att skorpan huvudsakligen består av anortosit.[21] Prover från sten från månen, som bildades då lava bröt sig ut och flödade ut över ytan sedan manteln delvis smält, bekräftar att manteln är uppbyggd av mafiska-material, vilket har en högre halt järn än den på jorden.[20] Undersökningar visar att skorpans medeltjocklek är cirka 50 km.[20]

Bland solsystemets alla månar är endast Ios densitet högre än månens.[22] Månens inre kärna är dock liten, med en radie på 350 kilometer eller mindre;[20] detta är endast cirka 20 procent av månens storlek. Det kan jämföras med att den inre kärnan brukar vara cirka 50 procent på de flesta stenplaneterna. Dess sammansättning är inte så väl avgränsad, men är antagligen av metalliskt järn och legerad med en liten mängd svavel och nickel. Analyser av månens med tiden varierande rotation visar att dess inre är åtminstone delvis smält.[23]

Månen befinner sig i en bunden rotation med jorden. Bunden rotation innebär att den roterar med samma hastighet runt sin egen axel som den gör ett varv runt jorden. Resultatet är att samma sida av månen ständigt är vänd mot jorden. Tidigare i historien roterade månen med en högre hastighet, men dess rotation saktade ned och låstes i den riktningen på grund av friktionseffekter som blir av tidvattenkrafterna från jorden.[25]

På grund av små variationer (libration) i vinkeln som månen iakttas från går det att se 59 procent av dess yta från jorden (men endast hälften vid ett givet tillfälle).[10]

Kan man vara på Merkurius?

Merkurius är den minsta planeten i vårt solsystem och befinner sig närmast solen. Planeten kretsar snabbare runt solen än alla andra: 88 jorddygn jämfört med 365,25 jorddygn för jorden.

Merkurius. Foto: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie

Merkurius roterar också kring sin axel och dess dag är 58,65 jorddygn (1 403,69 timmar jämfört med en dag på jorden som är 23,93 timmar).

Vad händer på himlen 2023?

Förbi Graziella L. · publicerad på 31 augusti 2023 kl. 17:35

Kometen Nishimura har precis upptäckts! Den förväntas passera mycket nära vår planet mellan den 5 och 12 september 2023, då vi kommer att kunna observera den med blotta ögat, 125 miljoner kilometer från jorden.

Astronomifantaster, gör er redo, för en ny upptäckt har just avslöjats: en komet som skulle passera inom några miljoner kilometer från vår planet i början av september! Det var den japanske amatörastronomen Hiedo Nishimura som upptäckte kometen den 12 augusti, vars vetenskapliga namn är komet C/2023 P1, och som angav att den skulle passera mellan den 5 och 12 september 2023, cirka 125 kilometer från jorden, så det finns inget att oroa sig för. Men detta vackra skådespel kommer att vara synligt för blotta ögat!

Det lilla problemet med denna komet är att den kommer att passera nära solen, vilket mycket väl kan få den att upplösas och försvinna. Den har befunnit sig i stjärnbilden Kräftan i några dagar nu, innan den går vidare till stjärnbilden Krabban och sedan Lejonet den 5 september, då den kommer att bli tillräckligt ljus stark för att kunna ses med blotta ögat. Dess ljusstyrka kommer att öka allt eftersom dagarna går, men när den närmar sig vår solstjärna kommer den att sjunka in i horisonten och inte längre vara synlig, omkring den 12 september.

Hur många timmar tar det till månen?

Hur lång tid skulle det ta att flyga till månen med ett stort passagerarflygplan (747 eller 737)?

Det är ungefär 384400 km till månen, låt säga att det faktiskt skull gå att flyga dit så är marschhastigheten för en 737 ungefär 900 kilometer i timmen.

Så en sådär 427 timmar eller nästan 18 dygn.

400 000 km, ca 850 km/t. Ungefär 20 dagar, inte illa.

Hur lång tid tar det för månen att bli full?

År 2023 kommer att ge 13 fullmånar, till skillnad från de vanliga 12 fullmånar per år. I den meningen kommer dessa 13 ljusportar också att markera år 2023. Den första fullmånen 2023 kommer att vara den 6 januari klockan 18:08.

År 2023 är transiteringen av Pluto till Vattumannens tecken viktig, för det är den sedan 2008 i Stenbockens tecken. Plutos vistelse i Stenbocken markerade hela perioden som nu närmar sig sitt slut, och dess ankomst i ett nytt tecken indikerar en stor omvandling som kommer att vara huvuddraget under 2023.

Jupiters och Plutos kvadrat som kommer att hända mitten av maj 2023, kommer att spela en nyckelroll i globala händelser såväl som i våra personliga liv.

En gång i månaden riktar sig jorden, månen och solen i en rak linje, med månen mellan dem. På grund av detta kan vi se vad vi kallar en fullt upplyst måne från jorden fullmåne.