Hur smart är en späckhuggare?

Publicerat onsdag 14 november 2012 kl 15.57

Späckhuggaren är faktiskt en delfinart. De har ett karaktäristiskt utseende med svart rygg, vit mage och stora ryggfenor som sticker upp över vattenytan.

Späckhuggaren är som val ensam om att äta varmblodiga djur som t ex sälar, delfiner och små valar. De är duktiga jägare och i grupp kan de ge sig på även större valar. När späckhuggare jagar säl kan de vara väldigt listiga. Det kan gå till så här: två späckhuggare simmar in under ett isflak med vilande sälar. Under tiden simmar en tredje späckhuggare till kanten av flaket. De två under isflaket lyfter det så det tippar över, och då åker sälarna rakt ner i gapet på den tredje! Ganska smart, va?Späckhuggare är sociala, lekfulla och intelligenta. De har parningssäsong under hela året, och mamman är dräktig i upp till 15 månader. Hon föder en unge var tredje eller vart åttonde år. Ungarna stannar i gruppen, som innehåller 5-25 späckhuggare. Där tas de om hand av mamman och av andra unga honor, och under flera år får de sedan träna sig i att jaga.Späckhuggaren lever i alla oceaner från Arktis till Antarktis. Den har även synts till i Medelhavet och i Östersjön.

Storlek: 4,5 till 9 meter långa. Hos en hanne kan ryggfenan bli nästan två meter hög.Vikt: Mellan 2500 – 4500 kg.Föda: Stora fiskar, andra valar, delfiner, sälar, sjölejon mm.Ungar: Späckhuggare får en unge vart tredje eller vart åttonde år.

Har späckhuggaren några fiender?

Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden, och de är inte talrika. När flera flockar av dessa rörliga rovdjur befinner sig i samma område kan man dock få intrycket av att det rör sig om fler individer än vad som faktiskt är fallet. Utanför Norges kust finns det inte mycket fler än 1500 späckhuggare. Hur många som kan tänkas finnas totalt i världshaven vet man inte idag.

Under de senaste tio åren har allt fler späckhuggare observerats uppe i Arktis. Anledningen är att när havsisen minskar i utbredning kan späckhuggarna ta sig allt längre norrut och jaga sälar och valar. Späckhuggaren har ju en mkt stor ryggfena och den riskerar att slå i iskanten, men nu när havsisen är borta på många ställen har späckhuggarna inga problem. De tre arktiska valarna (narval, vitval och grönlandsval) har ingen ryggfena. Vad som händer just nu är att späckhuggaren är på väg att ta över från isbjörnen som toppredator i flera olika områden.

Att späckhuggare är toppkonsumenter gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västkust har man kopplat en ökad dödlighet hos vuxna späckhuggare till rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man hittat hos döda individer.

Hur många späckhuggare finns det i världen?

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Se unika bilder inifrån fartyget • Nya undersökningar motbevisar alternativa teorier

Så ökar du dina chanser att bli vald online • Leenden drar uppmärksamhet

Så kan Sverige klimatanpassa sina städer • “Vi måste fråga oss om vissa platser är hållbara att bo kvar på”

Dussintals ska vara tillfångatagna • Dödssiffrorna fortsätter stiga på båda sidor

Se unika bilder inifrån fartyget • Nya undersökningar motbevisar alternativa teorier

Hur många år blir en späckhuggare?

Späckhuggaren är ett däggdjur, specifikt en tandval, och behöver med jämna mellanrum komma upp till ytan och andas. Den är en väldigt sällsynt gäst i svenska vatten, men individer eller grupper kan besöka oss då och då. Har man turen att se dessa djur så känner man igen dem på sina höga ryggfenor och den svartvita färgteckningen. Späckhuggaren är den största arten i delfinfamiljen. Hanarna kan som mest bli nästan tio meter långa och väga över sex ton, medan honorna är lite mindre. Späckhuggare jagar allt från fisk och fåglar till marina däggdjur som sälar och valar. Man kan se dem jaga ensamma eller i grupp, och beroende på vilket byte de jagar så kan de ändra jaktsätt. Späckhuggarna kommunicerar med ljud och kan som många andra tandvalar använda klickljud för att hitta sina byten, så kallad ekolokalisering. Det finns mycket som tyder på att arten späckhuggare egentligen består av flera olika arter (om man tittar på till exempel utseende, beteende och jaktstrategi), men detta är inte helt fastställt ännu. I nuläget vet vi för lite för att avgöra om arten är hotad eller inte. De jagades tidigare för köttkonsumtion, men idag är det väldigt sällsynt att de jagas.

Späckhuggaren lever i alla större hav i världen. Den är en sällsynt besökare i svenska vatten.

Latinskt namn

Orcinus orca

Kan späckhuggare äta människor?

Shutterstock

Späckhuggare går in på grunt vatten för att fånga bytesdjur. Riskerar även människor att bli angripna?

Det finns mycket få berättelser om valar som angriper människor, och man behöver inte vara nervös för att bada vid stränder längs valrika farvatten. Några få gånger har valar i fångenskap blivit aggressiva mot djurskötare, och tidigare, då valfångst skedde med handkastad harpun från roddbåtar, kunde stora valar blir farliga för jägarna. Det var dock i rent självförsvar och inte som en följd av aggressivitet mot människor. Bland tandvalarna har späckhuggarna det största urvalet på menyn. De jagar allt från fisk och bläckfisk till fåglar och sköldpaddor, och de är de enda valar som fångar andra däggdjur.

Späckhuggarna är intelligenta jägare, som både kan jaga ensamma och ingå i ett jaktsamarbete med andra i flocken, så att de till exempel kan nedlägga valar, som är större än de själva. Även om havet är späckhuggarnas element, kan deras bytesdjur inte känna sig säkra på land – i varje fall inte om de uppehåller sig nära havet. Vid Patagoniens kust i Argentina samlas stora kolonier av sjölejon och sälar varje år för att fortplanta sig, och denna aktivitet har inte undgått späckhuggarnas uppmärksamhet.

Hur hög IQ har en apa?

Släktet schimpanser omfattar de två arterna schimpans (Pan troglodytes) och bonobo (Pan paniscus) (tidigare även kallad dvärgschimpans).[3] Schimpansen har därefter fyra underarter: Pan troglodytes troglodytes, Pan troglodytes versus, Pan troglodytes vellerosus och Pan troglodytes schweinfurthii.[4] Man ser skillnad på dessa underarter bland annat med hjälp av färgen på ansiktet och längden på håret.[5]

Namnet på släktet härstammar från den grekiska guden Pan.[3]

Schimpans och bonobo beräknas ha skilts åt för 1–2 miljoner år sedan[6], eventuellt i samband med Kongoflodens tillblivelse för cirka 2 miljoner år sedan.[7]

Schimpansens kroppslängd (huvud och bål) är omkring 63–94 cm och den blir ungefär 1,0–1,7 m stående på benen. Bonobon är med en kroppslängd upp till 83 cm lite mindre än schimpansen, men de har längre armar och ben.[2] En vanlig schimpans kan väga 26–70 kg, medan en bonobo väger 27–61 kg. Hanen väger ca 25% mer än honan.[2] Pälsen är svart men blir grå eller brunaktig när de blir gamla. Schimpansens ansikte är hårlöst och den har stora öron. Bonobons öron är lite mindre i jämförelse till hela huvudet. Hos unga schimpanser är ansiktet rosabrunt liksom öron, handflator och fotsulor, medan dessa områden hos vuxna schimpanser är gråsvarta.[2]

Släktet förekommer från Guinea till Kongo-Kinshasa. Schimpansen återfinns i västra och centrala Afrika medan bonobon finns endast i Kongo-Kinshasa.[5][9] De två arterna skiljs åt av Kongofloden.

Vad är farligast haj eller späckhuggare?

Hur farlig är en späckhuggare?

Forskaren kom i närkontakt med en späckhuggare – som erbjöd henne sin mat.

– Det var verkligen speciellt, det var som när en katt erbjuder sin mus, säger hon.

En forskare vid namn Regina Eisert undersöker späckhuggare i Antarktis för att få mer förståelse för hur de äter och lever, skriver CNN. Och av ett klipp att döma, där hennes möte med en späckhuggare fångas, ingår så kallad ”toothfish” i deras föda.

I klippet ser man hur en späckhuggare simmar och spottar ut en ”tootfish” ur sin mun mot forskaren. Regina Eisert var väldigt exalterad över mötet och menar att späckhuggaren erbjöd henne sin mat.

Hur attackerar späckhuggare?

Interaktioner med späckhuggare utanför den iberiska halvön har blivit allt vanligare - och mer dramatiska. Foto: Noaa/Unsplash/Arkivbild

Båtnytt

55 båtar har bitits sönder av späckhuggare – och ytterligare hundra båtar rapporterats ha påträffat de svarta valarna utanför portugisisk, spansk och även fransk Atlantkust.

Kan späckhuggare äta hajar?

Moskito berättar att han fick syn på en valhaj nära havsytan och genast började simma närmare den.

När han var inom två meters håll från den vuxna haven, som var ungefär åtta meter lång, fick han plötsligt syn på två späckhuggare till.

De svartvita valarna gled fram bredvid valhajen och bet den i baken. I klippet går det att se tydligt hur blodet strömmar ut ur hajen, medan den andra späckhuggaren äter valhajens lever.

Varför attackerar späckhuggare?

Hem » Löpsedel

15 februari, 2022 – 15.46 5 kommentarer

Rapporter om späckhuggare som attackerar fritidsbåtar längs kusten i Spanien och Portugal har ökat. Förra året drabbades ett 50-tal båtar. en av dem var finska Carissa. – Hela båten skakade, säger skepparen Raija Alapeteri.

Kan man ha 300 IQ?

Biological monitoring techniques are useful for risk assessment of toxic agents in the field of environmental health. Lead, a systemic toxicant affecting virtually every organ system, primarily affects the central nervous system, particularly the developing brain. Consequently, children are at a greater risk than adults of suffering from the neurotoxic effects of lead. The ability of lead to pass through the blood-brain barrier is due in large part to its ability to substitute for calcium ions. Within the brain, lead-induced damage in the prefrontal cerebral cortex, hippocampus, and cerebellum can lead to a variety of neurological disorders, such as brain damage, mental retardation, behavioral problems, nerve damage, and possibly Alzheimer’s disease, Parkinson’s disease, and schizophrenia. At the molecular level, lead interferes with the regulatory action of calcium on cell functions and disrupts many intracellular biological activities. Experimental studies have also shown that lead exposure may have genotoxic effects, especially in the brain, bone marrow, liver, and lung cells. This paper presents an overview of biomarkers of lead exposure and discusses the neurotoxic effects of lead with regard to children, adults, and experimental animals, updated to January 2009.

Lead (Pb) is a highly toxic heavy metal occurring naturally in the Earth’s crust. Lead is found in all parts of the environment, primarily deriving from such human activities as mining, manufacturing, and burning fossil fuels. Lead exists in three forms: metallic lead, inorganic lead and lead compounds (or lead salts), and organic lead (containing carbon). Lead in the environment rarely occurs in its elemental state, but rather in its +2 oxidation state (Pb2+) in various ores throughout the earth. Lead has been found in at least 1,272 of the 1,684 National Priority List (NPL) sites identified by the United States (US) Environmental Protection Agency (EPA) /1/. Lead is used in a variety of products, primarily in lead car batteries. Other uses of lead include leaded gasoline, paints, ceramics, ammunition, water pipes, solders, cosmetics, hair dye, farm equipment, airplanes, shielding for x-ray machines, and in the manufacture of corrosion and acid resistant materials used in the building industry /2–3/. Despite the ban on using lead in paints or as a gasoline additive in the United States (US), human exposure to lead continues as lead does not degrade in the environment, remaining strongly absorbed to soil.

The most common sources of current lead exposure in the US are lead-based paint in older homes, contaminated soil, household dust, drinking water, lead crystal, and lead-glazed pottery. In humans, the routes of exposure include the ingestion of lead-contaminated food or drinking water containing lead leaching from older corroding pipes and fixtures, inhalation in industrial settings, and dermal contact /2/. Children can be exposed to peeling or flaking lead-based paint or weathered powdered paint when engaging in hobbies or activities that increase exposure. Children afflicted with pica (the compulsive, habitual consumption of nonfood items) are particularly vulnerable /4/. The magnitude of the toxic response depends on several factors, including the dose, the age of the person exposed, the life stage of a woman (children, lactation, menopause), occupational exposure, duration of exposure, health and lifestyle, and nutritional status of the person exposed.

A remarkable explosion in the literature about the health effects of lead has occurred since the dissemination of U.S. Occupational Safety and Health Administration (OSHA) lead standards in 1993 /5–6/ stating that workers can attain blood lead levels up to 40 µg dL−1 for their working lifetime. Since then, many longitudinal studies have provided evidence that cumulative lead dose causes cognitive dysfunction or decline (reviewed in /7/). The neurotoxic effects of lead in workers can be induced at BPb levels below 18 µg dL−1, somewhat higher than the critical level of lead neurotoxicity in children (5 µg dL−1) /8/.

Biological monitoring has been defined as the measurement and assessment of agents or their metabolites either in tissues, secreta, excreta, expired air or any combination of these to evaluate exposure and health risks compared with an appropriate reference /11/. The term biological marker (biomarker) is a general term used for a system that specifically measures an interaction between a biological system and a chemical, physical, or biological environmental agent. Biological monitoring techniques are useful for risk assessment of toxic agents in the field of environmental health. Biomarkers are generally classified into three groups: biomarkers of exposure, effect, and susceptibility.

A variety of biomarkers are available to monitor human exposure to lead. Appropriate selection and measurement of lead biomarkers of exposure are critically important for health care management purposes, public health decision making, and primary prevention synthesis. Although different biologic tissues and fluids (blood, urine, bone, tooth, hair, and nail) have been used to test for lead exposure, no biomarker of bioavailable lead has been generally accepted. The present review reviews focuses on the neurotoxic effects and the biomarkers of exposure of lead in humans and experimental animals.

The difficulty in assessing the exact nature of lead exposure depends on the complex toxico-kinetics of lead within various body compartments (namely, cycling of lead between bone, blood, and soft tissues). Blood lead (BPb), mainly erythrocyte lead, is a representative of soft tissue lead and the primary biomarker used for the assessment of lead exposure, both for screening and diagnostic purposes and for biomonitoring body burden and absorbed (internal) doses of the metal. In adult humans, up to 50% of inhaled lead is transferred to bloodstream and of the ~10% absorbed dietary lead, more than 98% is found in blood cells /12–13/. Blood lead measurements reflect both recent and past exposures, the latter resulting from mobilization from bone back into blood /14/, and even in persons without excessive exposure to lead, bone can contribute from 45% to 55% of BPb /15–16/. In exposed children, for example, 90% or more of BPb consists of mobilized bone-lead /17–19/. The time required for BPb to decline to < 10 µg dL−1 in non-chelated children having BPb levels between 25–29 µg dL−1 was about 2 years and was linearly related to the BPb peak /16/. In a study of the environmental, dietary, demographic, and activity variables associated with biomarkers of exposure for lead, BPb was found to be associated with: (a) housedust concentrations of lead; (b) the duration of time spent working in a closed workshop; and (c) the year in which the subject moved into the residence /20/. An important weakness of BPb is its poor response to changes in exposure at high levels /21/.

The brain consists of two cell types: neurons that send/receive messages from the cell body and glia that protect neurons. Glial cells are subdivided into microglia, oligodendroglia (myelin-producing cells), and astrocytes. Synaptic transmission refers to the propagation of nerve impulses from one neuron to another at a junction between neurons (synapse) through the release of chemical neurotransmitters, such as dopamine, adrenaline, noradrenaline, or γ-amino butyric acid (GABA). Following release, neurotransmitters bind to specific receptors on the surface of presynaptic and postsynaptic cells. Structurally, the brain contains three main parts: the cerebrum, which controls voluntary movement, thought, learning, reasoning, emotions, judgment, memory, the senses, and spoken language; the cerebellum, which functions to control coordinate body movement; and the brain stem.

Astrocytes along with the cerebral micro-vascular endothelium, pericytes, neurons, and the extracellular matrix constitute a physical blood-brain-barrier (BBB) that excludes many substances from entering the brain. Transport across the BBB is strictly limited through both physical (tight junctions) and metabolic barriers (enzymes, diverse transport systems) that control the passage of water-soluble substances from the bloodstream into the CNS. The tight junctions between the epithelial cells comprise a complex of transmem-brane (junctional adhesion molecule-1, occludin, claudins) and cytoplasmic (zonula occludens-1 and occludens-2 (ZO-1, ZO-2), cingulin, AF-6, and 7H6) proteins linked to the actin cytoskeleton. Several intrinsic signaling pathways, including those involving calcium, phosphorylation, and guanine nucleotide binding (G) proteins, modulate the expression and subcellular localization of tight junction proteins. Disruption of BBB tight junctions can lead to impaired function of the BBB, thereby compromising the CNS /45–46/. Primarily due to its ability to substitute for calcium ions (Ca2+), Pb2+ crosses the BBB rapidly and concentrates in the brain (BrPb). Picomolar concentrations of Pb2+ can replace micromolar concentrations of Ca2+ in a protein kinase C (PKC) enzyme assay, a calcium-dependent process /47–49/. Thus, at the functional level of the BBB, the ability of lead to mimic or mobilize calcium and PKC could alter the behavior of endothelial cells in the immature brain and disrupt the BBB /50–52/.

Vilket land har minst IQ i världen?

Endast runt 0,25 procent av befolkningen har en IQ över 140 och kan därmed brösta sig med att vara genier.

Genier finns inte bara bland forskare och filosofer, men också bland politiker, författare och konstnärer.

Eftersom IQ-skalan först introducerades för runt 100 år sedan, har ingen av historiens största genier någonsin gjort ett IQ-test, men forskare har ändå försökt uppskatta den genom att jämföra geniernas prestationer med andra personer från deras samtid.

Vilket är världens farligaste djur?

Vilka som är världens farligaste djur beror förstås på hur man definierar ”farlig”, men om man räknar hur många människor som varje år dör av olika djur – då är myggan det farligaste djuret, och därigenom världens dödligaste djur!

Myggor dödar 725 000 människor per år, framför allt via malaria. Därefter är andra människor farligast (dödar 475 000 människor/år) och först därefter kommer ormar (50 000/år) och hundar (25 000/år via rabies).

Här listar vi världens dödligaste djur, utifrån hur många människor djuret dödar per år. Siffror och fakta har vi hämtat från en artikel på gatesnotes.com, The blog of Bill Gates.

Det allra farligaste djuret i världen, om man ser till antal dödsfall, är myggan. Myggor dödar 725 000 människor per år genom att sprida olika farliga sjukdomar. Den vanligaste dödsorsaken är malaria, men myggor sprider också andra farliga sjukdomar som till exempel denguefeber och gula febern.

Nummer två på listan över världens farligaste djur är människan. Människan dödar ungefär 425 000 människor per år.

På tredje plats bland de farliga djuren kommer ormen. Runt 50 000 människor i världen dör på grund av ormar varje år. Alla olika sorters ormar räknas in i detta, och det finns gott om giftiga ormar som till exempel skallerorm, kobra, svart mamba, taipan och brunorm.

På tredje plats hamnar vårt älskade husdjur hunden, och det beror på rabies. Hundar dödar 25 000 människor per år.

Sammanlagt 10 000 människor dör på grund av smitta via tsetse-flugan varje år, och den är därmed ett av världens dödligaste djur. Den sjukdom flugan sprider kallas afrikansk sömnsjuka (sleeping sickness), och innebär att patienten oftast dör cirka tre år efter smittotillfället.

På sjätte plats hamnar rovskinnsbaggar (assassin bug) som dödar genom att sprida sjukdomen chagas. Dessa djur dödar ca 10 000 människor per år.

Kan en späckhuggare äta en människa?

Orcas, also known as the wolves of the sea for their pack-hunting behavior, are the largest members of the dolphin family!

Orcas are sometimes called killer whales. Scientifically, they’re known as Orcinus orca and are part of the Delphinidae family alongside other oceanic dolphins.

Their family dates back to 11 million years ago. Shortly after their appearance, the orca lineage diverged, giving rise to Orcinus meyeri, the oldest known member of the Orcinus genus.

Approximately 5 million years ago, the killer whale appeared as well, the only Orcinus species that survived till the present time.

Orcas are most renowned for their distinctive coloration, making it impossible to mistake them for another aquatic creature.

Orcas have a cosmopolitan distribution. However, scientists argue they prefer higher latitudes and coastal areas.

The most concentrated populations are in the northeast Atlantic off Norway, the north Pacific, the Southern Ocean, and the Gulf of Alaska.

Killer whales are sometimes spotted in freshwater rivers, as well, such as the Columbia River, Fraser River, and Horikawa River.

Orcas have quite a fulfilling lifestyle! Their daily routines include foraging, resting, traveling, and having fun with other orcas!

Like other dolphins, orcas often slapped their tails and jumped out of the water.

They even hold their heads above the water to see what happens in their surroundings! These activities are used just for fun, communication, or courtship displays.