Vad hette Uppsala på vikingatiden?

Kungshögarna

Kungshögarna är tre stycken stora gravhögar. Enligt sägen tillhör de Oden, Tor och Frej, men enligt moderna rön tror man istället att de tillhör tre sveakungar som omnämns i Ynglingatal* – Adils, Aun och Egil. Idag kallas högarna för Väst-, Mitt- och Östhögen. Högarna är 7-11 meter hög och 55-70 meter i diameter.

År 1846 grävdes Östhögen ut av riksantikvarien Emil Hildebrand. Man fann då en brandgrav inuti ett litet stenröse. År 1874 grävde man ut Västhögen och fann även där en brandgrav. Resterna har daterats till sent 500-tal eller tidigt 600-tal. Trots att resterna var mycket svårt brända så kunde man se att fynden var mycket exklusiva för sin tid.

Kungshögarna

Vilka är begravda i Uppsala högar?

Odinsborg restaurang och café är inrymd i en charmig träbyggnad i fornnordisk stil, intill de berömda Kungshögarna i Gamla Uppsala. Här serveras allt från köttbullar med lingonsylt och frasiga våfflor till hembryggd mjöd i vikingahornsejdlar.

Vad kallas Uppsala?

För att berätta om stadens historia måste vi börja ca 5 km norrut. Där låg för 1 500 år sedan platsen Uppsala, Svearikets maktcentrum och en viktig kultplats. Hit kunde man segla via Fyrisån, eller Salaån som den hette på den tiden. Det var en viktig plats för handel och tinget. Här finns fortfarande rester av tingshögen, där tingen möttes och där de skapade lagar och rättskipning.

Det var också här som tre kungar begravdes i varsin gravhög på 500-talet. Högarna med de karakteristiska kullarna är idag en symbol för Uppsala.

I början av 1100-talet blev Sverige kristnat. 1164 lades ärkesätet i det dåvarande Uppsala, som också blev det religiösa centret i Sveriges i ca 100 år. I mitten av 1200-talet ödelades nästan stadens domkyrka under en brand. Det, och det faktum att landhöjningen gjort Fyrisån nästan helt omöjlig att segla på så långt norrut, ledde till att ärkesätet flyttades till orten Östra Aros 5 km söderut. 1286 grundades det nya Uppsala. Uppsala blev Gamla Uppsala och Östra Aros blev Uppsala. En ny domkyrka byggdes och invigdes 1435.

Även det nya Uppsala blev en viktig handelsplats, men även en utbildningsstad när det första universitetet i norden, Uppsala universitet, grundades 1477. Här har världskända forskare som t.ex. Carl von Linné, Anders Celsius och Olof Rudbeck d.ä, verkat.

Karaktäristiskt för Uppsala är de raka gatorna. På 1600-talet var det mode att organisera städer i rutnät istället för de ostrukturerade gatorna från tidigare. Många hus revs, nya gator byggdes och Stora torget anlades, som är speciellt på grund av de slutna hörnen. Det här var det första torget i sitt slag som byggdes i Sverige då gatorna korsar varandra i mitten av torget medan husen möter varandra i hörnen, normalt är att gatorna följer torgens sidor.

Vad hette Istanbul på vikingatiden?

Miklagård var vikingarnas namn på Istanbul. Hur kommer det sig att du valde att låta din berättelse utspela sig där?

– Vikingatiden var en otroligt omvälvande tid för människorna, och mycket av det nya kom just från öster, inte minst från Miklagård. Det gällde både idéer och handelsvaror. Därför är ett av mina mål med serien att lyfta just handeln, men också strapatserna och möjligheterna som den innebar. Från Sverige reste vi mest österut, ofta med målet att sälja slavar och pälsverk, men framför allt för att kunna återvända hem med dyrbarheter som siden, brokader och kryddor så att vi kunde berika oss. De som vågade sig ända till Miklagård, och lyckades där, kunde briljera på många sätt när de kom hem igen, inte bara genom att vara rikt klädda och ha skaffat sig förmögenheter, utan också genom att kanske ha lärt sig att läsa och skriva som i romanen.

– I Miklagård mötte nordborna också en ny tro som senare kom att förändra det vikingatida samhället i grunden. Det måste ha lett till konflikter inom ätterna. Vi kan ju försöka föreställa oss vad som skulle hända om vi idag plötsligt skulle byta tro i Sverige.

Denna historia har inte bara kommit till bakom ett skrivbord utan du har även gjort flera researchresor till Istanbul. Skulle du vilja berätta mer om dessa resor och vad de har betytt för dig?

Vad hette Norge under vikingatiden?

En av höjdpunkterna med att åka på kryssning i Norge är all den rika historia och kultur som du får chansen att uppleva.

Innan du ens beger dig ut på din resa kan du passa på att lära dig mer om destinationens historia så att du kan uppskatta kryssningen ännu mer. Här kommer en kort historia om Norge:

Folk började bosätta sig i Norge mycket tidigt, redan på 9000-talet f.Kr. Detta var efter slutet av den första istiden, då det blev en beboelig plats. Bosättarna överlevde genom att jaga och fiska djur som säl, rådjur, älg och valar. Jordbruk inleddes inte förrän 500 f.Kr., vilket var tiden som vi kallar bronsåldern. Denna tidsperiod fick sitt namn efter de olika vapen och smycken som skapades.

De berömda vikingarna upptar en stor del av Norges historia. Vikingatiden varade från år 800 e.Kr. till 1050 e.Kr. Under denna tid gjorde vikingarna räder på olika platser, såsom i Irland, Frankrike, England och Skottland, med snabba havsgående skepp som de byggde. Vikingarna är främst kända för att vara hänsynslösa krigare, men det var inte det enda som var utmärkande för dem. De hade andra talanger inom bland annat hantverk, handel och administration. De tillverkade även en del vackra smycken som finns kvar än idag. Det var en kombination av alla dessa färdigheter som gjorde dem till så framstående krigare.

Var låg Uppsala på vikingatiden?

En processionsväg av trästolpar, gårdar från vendeltid och ett vikingatida gravfält. Gamla Uppsala var säte för härskare där stora offerfester ägde rum och vi fick möjlighet att undersöka det unika området.

När Trafikverket skulle bygga en järnvägstunnel i Gamla Uppsala fick Arkeologerna, SAU och Upplandsmuseet möjlighet att undersöka ett 70 000 kvadratmeter stort område alldeles i närheten av de tre kungshögarna. Den mest spektakulära upptäckten var lämningarna efter två nästan kilometerlånga rader av trästolpar, som bedöms vara omkring 1400 år gamla.

Flera gårdar från vendeltid (550-800 e. Kr), vikingatid (800-1050 e. Kr) och medeltid undersöktes också. Intill gårdarna låg ett gravfält och här grävdes drygt 100 gravar ut, bland annat kvinnogravar med fina smyckesuppsättningar och en mansgrav med ett svärd böjt kring urnan. Vapen, smycken och keramik tillhör många av de finare fynden som gjorts.

Sammantaget ger utgrävningen en fördjupad bild av Gamla Uppsala. Platsen är känd för att vara ett säte för härskare, ett ställe där politik och religion gick hand i hand. Under 1000-talet ska stora offerfester ha ägt rum här. Men här vistades inte bara de som hade makten, utan också en mångfald av människor; textilarbetare, smeder, boskapsskötare, krigare, slavar och barn. Det är spåren efter dessa som arkeologerna grävt ut.

Får man gå på Uppsala högar?

De tre största gravarna kallas Kungshögarna. De har tidigare tillskrivits gudarna Oden, Tor och Frej. Birger Nerman argumenterade för att de tillhörde tre sveakungar som nämns i Ynglingatal – Adils, Aun och Egil. Nu kallas de Västhögen, Mitthögen och Östhögen efter sin geografiska placering. Västhögen ansågs vara Tors, mitthögen Frejs och östhögen Odens.

Högarna är 55–70 meter i diameter och 7–11 meter höga. De är anlagda på Uppsalaåsen, vilken grävts ut för att förstärka effekten av högresningen.

Två av högarna är utgrävda. Östhögen grävdes ut 1846 under ledning av riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. Man fann ett kärnröse som täckte en brandgrav. Västhögen grävdes ut 1874 och här var brandgravresterna samlade i ett litet ämbar. Fastän svårt förbrända utmärker sig fynden som ovanligt exklusiva för sin tid, äldre vendeltiden, mellan år 550 och år 625.[1] Särskilt märks fragment av en vendelhjälm med parallell i det brittiska Sutton Hoo-fyndet och en liten guldfiligranmask som en gång troligen suttit på en guldhalskrage.

Direkt öster om högarna, intill kyrkan, finns Tingshögen. Den är en låg, flat hög och ansågs tidigare vara kung Domars grav. Sedan man konstaterat att högen faktiskt ligger i nivå med den ursprungliga åsytan avfärdades den som gravhög. Radarundersökningar av högen har dock visat att högen trots allt verkar anlagd. Tingshögen kan ha spelat en roll vid det forntida kungavalet. Själva valproceduren skall dock ha förrättats vid Mora stenar några kilometer söder om nuvarande Uppsala, åtminstone i den tid då Tiundaland och Attundaland gemensamt valt kung. Tingshögen skall vid ett tiotal tillfällen ha använts som symbolisk plats av Gustav Vasa vid tal.

I direkt anknytning till högarna finns ett gravfält med gravar som dateras till yngre järnåldern. Vikingatida, okremerade gravar har påträffats invid prästgården, och även båtgravar har påträffats. Dessutom har det tidigare funnits flera andra intilliggande gravfält som nu är bortodlade. Gravfältet i sin helhet anses ha rymt runt omkring 2000 gravar, de flesta nu försvunna. På en karta från 1669 kan man räkna 669 stycken. Idag finns cirka 300 kvar.[2]

Direkt nordöst om nuvarande kyrkan ligger kungsgårdsplatån, där utgrävningar visat att flera stora hallbyggnader stått i omgångar. Själva platån har ursprungligen varit lägre, men höjts och fyllts på med fyllnadsmaterial i omgångar, i samband med att äldre hallbyggnader rivits och en ny uppförts på samma plats. Även på åkern öster därom (nu intill järnvägsspåren) har boningshus stått. En vall av något slag har funnits norr om husen, mellan kyrkan och Fyrisån.

Hallbyggnaden som stått på platån är en av de största järnåldersbyggnader man känner till i Skandinavien.[3] Hallbyggnaden har varit av långhustyp med avsmalnande kortsidor, 50–60 meter lång, 12 meter bred och haft en sammanlagd yta av cirka 500 kvadratmeter. Den har mycket stora likheter med den nyligen funna närmare 50 meter långa och 14 meter breda hallbyggnaden på Askahögen norr om Vadstena i Östergötland. Så stora långhus hittas bara på tidens rikaste gårdar (t.ex. i Lejre) där de verkar ha fungerat som offentliga festsalar där religiösa och politiska gästabud firades. Dick Harrison och Kristina Ekero Eriksson har i boken Vikingaliv lagt fram teorin att hallbyggnaden kan vara det gäckande "hednatempel" som Adam av Bremen beskrev.

Vid utgrävningarna i området 2011-2012 påvisades att byggnaden troligen inte brunnit genom en olyckshändelse, utan bränts ned under rituella former, då deponerade offersymboler i form av större järnspiraler upptäcktes i byggnadens stolphål.[4] Järnspiralerna var inte anfrätta av den kraftiga värme som utvecklats då byggnaden brunnit ned.[5] Hettan från branden har varit så kraftig att lermaterialet i väggarna förvandlats till tegel, och även teglet har i stor utsträckning smält.

Vid utgrävningarna 2012 upptäcktes ett stort antal grophus öster och sydost om tingshögen. Antalet uppgår till över 30 stycken, och en så stor samling av grophus har inte tidigare påträffats i Sverige. I flera av grophusen hittades spår av hantverk, exempelvis vävning och metallhantering. Liknande samlingar av grophus har hittats vid forntida maktcentra i Danmark och Tyskland, vilket stärker teorin om Gamla Uppsala som ett forntida maktcentrum.[9]

Finns det björn i Uppsala?

Jaktnyheter 17 maj 2017

Uppsala (JJ) Björnarna är ute ur sina iden och letar just nu mat för fullt. Länsstyrelsen i Uppsala län har fått in en rad observationer av rovdjuret den senaste månaden.

Under april och maj har länsstyrelsen i Uppsala län säkrat en hel rad björnobservationer i länet. De flesta observationerna har gjorts i Östhammar, men om det rör sig om en eller flera björnar är svårt att svara på. – Det är oftast hanbjörnar som kommer hit till Uppland. De rör sig längre från sitt hem än vad honorna gör, säger Sebastian Olofsson, inventeringsansvarig på länsstyrelsen i Uppsala län. Det finns en rad olika råd för hur du ska göra om du träffar en björn i skogen. Ett tips ska vara att spela död, ett annat att göra sig stor och vråla mot björnen. Men vill du vara säker på att inte träffa en björn alls under skogspromenaden finns det bara ett sätt, enligt Sebastian Olofsson. – Se till att väsnas lite. Vissla eller gå och prata. Björnar är ofta skygga och drar sig tillbaka om de blir varse om att det finns en människa i närheten, säger han till Uppsala Tidning.

Har Uppsala varit huvudstad i Sverige?

Svearikets gamla huvudstad, Uppsala, är sedan århundraden kunskapens huvudstad i Sverige. Uppsala universitet, som grundades redan 1477, har av hävd betraktats som riksuniversitetet. I och med att Sveriges lant- bruksuniversitet bildades 1977 utifrån bl.a. den tidigare lantbrukshög- skolan Ultuna har staden numer två välrenommerade universitet. En rad forskningsinstitut och företag med forskningsinriktning har också Uppsala som huvudort.Uppsala län har unika förutsättningar för en tillväxt som kommer hela landet till del. De två framstående universiteten har flera forskningsområden i absolut världsklass. Genom nära samarbete med dem finns förutsättningar att utveckla nya framgångsrika företag, såväl stora som små. Framväxten av nya företag som har sin grund i kunskaps- och IT-samhället är mycket riktig tydlig i Uppsala. Uppsala har samhällsinstitutioner och organisationer av olika slag och en mycket välutbildad arbetskraft. Storflygplatsen Arlanda ligger t.o.m. närmare Uppsala än Stockholm. Allt detta ger Uppsala län en stark utvecklingspotential även i den globala konkurrenssituation vi befinner oss i. Men det är viktigt att dessa möjligheter fullt ut kan tas tillvara och det är ett nationellt intresse att så kan ske.Därför måste också sägas att det även finns ett orosmoln och tecken som kan innebära att Uppsalas ställning som kunskapscentrum på ett smygande sätt naggas i kanten. Det gäller behandlingen av dimensioneringsfrågor för universiteten men också en tendens att låta omlokalisera statliga verksam- heter av betydelse för utbildning, forskning och arbetsmarknad från Uppsala. Den typen av beslut kan lätt leda till motsvarande retarderande utveckling på t.ex. företagssidan och en uttunning av en kritisk massa för ett internationellt kunskapscentrum kan då bli följden. En sådan utveckling är till skada för hela landet, eftersom det är av betydelse i en internationell konkurrens att Uppsalas internationella anseende som kunskaps- och forskningscentrum bibehålls. Det är därför viktigt att staten inte fattar sådana beslut som gör det svårt för Uppsala att förbli bäst.Ett bra mått på Uppsalas popularitet och ställning som riksuniversitet är naturligtvis studenternas förstahandsval av studieort. Ansökningarna till universitet och högskolor visar tydligt att studenter i Sverige - nästan oavsett var man har sin hemort - gärna önskar studera i just Uppsala. Dimensio- neringen av universitetet och tilldelningen av nya platser är emellertid mot den bakgrunden uppseendeväckande snål mot Uppsala. Detta visar att det i märkligt liten utsträckning är studenternas fria val och efterfrågan -utan andra faktorer - som tillåts styra denna viktiga samhällssatsning.Det senaste årets intagning har lett till att högskoleplatser står tomma på vissa håll där utbyggnad skett medan det är långa köer till inte minst Uppsala. Situationen innebär samhällsekonomiska förluster i form av ute- bliven utbildning trots att studenter efterfrågat denna men sökt till de etablerade universiteten.Genom denna politik har Uppsala universitets utveckling kommit att för- sämras utifrån vad som varit rimligt för ett riksuniversitet. Möjligen än allvarligare är att även forskningsresursernas storlek har påverkats av denna politik. Innebörden av statens agerande blir att man försvagar ställningen för landets i särklass internationellt mest kända universitet. Därigenom försvagas också möjligheterna att dra till sig forskare, lärare och forskningsanknutna företag till Uppsalaregionen. I ett internationellt perspektiv konkurrerar som nämnts inte Uppsala när det gäller forskningsanknuten verksamhet med andra centra i Sverige utan med andra europeiska regioners kompetenscentra. Försvagar man Uppsalas ställning relativt så försvagas också möjligheterna att konkurrera om sådan etablering (eller bibehållande) till Sverige. Det borde i ett nationellt perspektiv te sig självklart att utveckla Uppsalas traditionella ställning som kunskapens huvudstad i Sverige.

Vad kallades Sverige på vikingatiden?

Publicerat: 24 nov, 2017

Många är särskilt intresserade av vikingatiden. Här hittar du några vanliga frågor och svar om den perioden.

Sverige fanns inte på vikingatiden men om man menar det landområde som idag är Sverige, bodde här ungefär 100 000 människor, kanske ännu färre. Innan Gustav Vasas regeringstid (1523-1560) hade man inga uppgifter på sådant.

Det beror på vilken typ av hus man menar. Det fanns exempelvis långhus och grophus.

Var reste de svenska vikingarna?

Det var en gång en uppländsk storman som hette Ulf, bosatt i Borresta, inte långt från dagens Vallentuna. På en runsten, som restes ett par decennier in på 1000-talet, läser vi om hans färder i västerled: Och Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första, som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.

Vi vet inte vem Toste var. Kanske är han identisk med den svenske hövdingen Skoglar-Toste, som nämns av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Torkel, även kallad Thorkel den höge, var en frejdad vikingahövding som ofta uppehöll sig i England. Knut är ingen mindre än Knut den store, kung av Danmark, England och Norge.

Ulf i Borresta var en av många svenska krigare som for västerut för att bli rika under vikingatågens sista blomstringstid. Under Knuts tid som engelsk kung (1016–35) sällade sig män från hela Skandinavien till hans styrkor vid Nordsjöns kuster, i England, Danmark och Norge.

På den uppländska Häggebystenen läser vi om Gere och på en runsten i Östergötland om Tjälve, som båda tjänade under den dansk-engelske vikingakungen. Alla kom dock inte fram till den utvalda destinationen. På den sten som restes över Sven, som stammade från Husby-Sjuhundra i Uppland, läser vi att han ”blev död på Jylland. Han skulle fara till England”.

Vad hette Svenska vikingar?

Om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning, sägs det. Och att ljuga, gärna på ett så spektakulärt vis som möjligt, är en beprövad propagandateknik.

Finns det svenska vikingar?

Det brukar sägas att svenska vikingar reste österut och grundlade Kievriket och hade en avgörande betydelse för utvecklingen av dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Jag återkommer till detta men först ett förtydligande. Svenska vikingar, eller vikingar som bodde i dagens Sverige, reste inte bara österut. Många reste mot de brittiska öarna och västra Europa tillsammans med norrmän och danskar. Det har vi kunskap om bland annat från flera runinskrifter som berättar om resor västerut. Ett exempel är runinskriften på en sten i Södra Beteby i Österhaninge som säger att Jorund reste västerut med Ulv Håkonsson. Vi vet inget mer om Ulv Håkansson eller hans vikingafärd, men inskriften är ett exempel på resor åt väst, vilket ofta tolkas som brittiska öarna. Naturligtvis åkte norska och danska vikingar även österut.

Runinskrifterna i Mälardalen och i Stockholms län berättar mycket om resor österut. Det finns inskrifter som berättar om personer som deltog i vikingatåg, framför allt Ingvarståget som finns omnämnt på ett 30-tal olika runinskrifter. Ett exempel är en runsten i Vansta i Nynäshamn som berättar om Toste som dog när han följde med på Ingvars följe. Ingvarståget som reste österut och till Särkland på 1000-talets mitt hade ett tragiskt slut, samtliga som följde med dog på resan. Vi har kunskap om Ingvar och hans följe också genom den isländska sagan Ingvar den vittfarnes saga.

De flesta runinskrifterna berättar dock på ett mer kortfattat sätt om resor, som Han reste till Holmgård eller Han dog i Grekland. Att resa till Grekland vara samma sak som att resa till det Bysantiska riket. Rom, Konstantinopel och även Jerusalem var vallfärdsorter och människorna som på tusentalet reste våra runstenar var del av en växande kristen grupp i samhället. Vi vet att både män och kvinnor åkte på dessa pilgrimsresor. Många män reste också till det Bysantiska riket för att ta värvning i Väringagardet, en styrka i den bysantinska armén som bestod av soldater från Norden. Om även kvinnor åkte för att ta värvning vet vi mindre om.

I den tidiga historiebeskrivningen förklarades den skandinaviska närvaron i Baltikum och området österut som en kolonisering. Att vikingarna la grunden till de samhällen som skulle komma att utvecklas på 1100-talet längs floderna mellan Östersjön och Svarta havet. Eftersom det skriftliga materialet från norra Europa är ganska begränsat fram till att området i högre grad blir kristet på 1000-talet bygger historieskrivningen på att lappa ihop olika skrivna källor och arkeologiska material.

Det skriftliga materialet består främst av senare nedskrivna historiska källor. Till exempel Nestorkrönikan som berättar om Kievrikets historia fram till 1100-talet, men även arabiska och västeuropeiska texter. Tolkningen av det historiska skeendet beror i hög grad på vilka källor som använts och detta har i dag av politiska syften utnyttjats för att skriva en ”passande historia”. Men utifrån det skriftliga materialet kan vi följa ett historiskt skeende och personer från Skandinavien som rest och påverkat historien i Kievrikets historia.

Från det arkeologiska materialet kan vi följa en delvis annan historia. Nu är det inte personer och rikens utbredning vi följer, utan artefakter och mänskliga kontakter. Under 800- och 900-talen ser vi en stor mängd arkeologiska lämningar och fynd i Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina som kan kopplas till främst resor och kontakter från Gotland och östra Mellansverige. På vissa platser kan vi se ett stort skandinaviskt material, med gravar och boplatslämningar som talar om en lång och bestående närvaro. I andra fall ser vi mindre och sprida lämningar som indikerar tillfälliga kontakter eller utbyten. De tidiga svenska arkeologerna, så som Ture J Arne och Birger Nerman, tittade främst på de mer omfattande lämningarna och inspirerade av de historiska källorna talade de ofta om en kolonisering.

Vad hette Norge på vikingatiden?

For 1200 år siden veltet horder av vikinger inn over Storbritannia, Irland og Frankrike. Nærmest ingensteds fra trådte de brått og voldsomt inn i Europas historie. Men vikingene hadde sine forfedre. Nå vet norske og nordiske arkeologer stadig mer også om menneskene som bodde her før vikingtiden.

Denne artikkelen er over ti år gammel og kan inneholde utdatert informasjon.

Ikke minst takket være den islandske sagaskriveren Snorre kjenner vi godt vikingtidens nordmenn, hvem som styrte dem og hvordan de levde. Men norgeshistorien før dem har ligget i mørke. Ute i periferien av Romerriket og deretter de store folkevandringenes Europa bodde jernaldertidens nordmenn. Nye arkeologiske utgravninger og ikke minst nye forskningsmetoder skaffer oss nå en jevn strøm av kunnskap om hvem disse menneskene egentlig var.

Ås er en 30 kilometer sør for Oslo. Herfra og sørover mot Sverige og videre ned langs den svenske vestkysten har fortiden etterlatt seg arkeologiske skatter på rekke og rad. Mest kjent er de mange helleristningsfeltene fra bronsealderen. Ett av dem, i Tanum noen kilometer over grensen til Sverige, står på UNESCOs verdensarv-liste. Men området er også kjent for funn fra vikingtiden, blant annet Tuneskipet som ble funnet i en gravhaug og som i dag står i Vikingskipmuseet i Oslo.

Istidens store breer har vært bestemmende for hvordan landskapet ser ut i dagens Norge, også åslandskapet rundt Ås, som forståelig nok er navnet noen satte på en urgård nettopp her for 2 000 år siden. Isen skapte nemlig ikke bare fjordene og dalene Norge er kjent for. Med sine enorme krefter flyttet den på store mengder sand, jord og stein, og formet de noen steder 1 000 km lange moreneryggene som i dag ligger på tvers av hele det sørlige Skandinavia.

Vekten av den enorme ismassen presset dessuten landet ned, slik at det meste av Skandinavia som i dag ligger lavere enn 150-200 meter over havet, en gang var havbunn. Jord som har ligget under havet er næringsrik, og det har skapt et belte av god jord langs den lave kysten sørover fra Oslo. Aller best er jorden gjerne på den sørvendte siden av moreneryggene, noe den norske jernalderbonden visste godt.

Vart låg vikingarnas Uppsala?

Forntida färder farder.htm (Uppdaterad 2003-09-25. urspr från 1996)

UKF:s Startsida Ämnesområden Rapporter Artikeln Upplands-Bro och vikingatiden

Innehållet på denna sida Vattenvägar - dragställe - hålvägar Fornborgen vid Draget - nu en kultplats Olov den heliges färd till Sigtuna Svenskar i österled Sigtunas förstöring 1187 Ingvar den vittfarne

Länkar till andra sidor Upplands-Bro och vikingatiden