Kan man se Saturnus från jorden?

Det finns alltid nya saker att upptäcka på stjärnhimlen. På denna sida kan du läsa om planeterna. Längst ned finns en länk till en PDF över vad som är aktuellt på stjärnhimlen under 2023 och hur du gör för att se planeter, förmörkelser och kometer.

Planeterna

Vilka planeter syns under året och hur hittar du dem? Här hittar du först allmän information om planeterna och sedan hur de syns månadsvis. Ett bra hjälpmedel för att hitta planeterna är de appar som finns att ladda ner till smarta telefoner och paddor. Sök på ”Stjärnkarta” eller ”Star map” för att hitta ett urval av appar. Sedan vänder du telefonen/paddan mot stjärnhimlen och du kan se vilka stjärnbilder och planeter som du har ovanför dig.

Här hittar du först en beskrivning av planeterna. Längre ner på sidan kan du läsa om vilka planeter som syns var vid olika tidpunkter under året.

Hur många ringar finns det runt Saturnus?

**Fråga:** Kan man gå på Saturnus ringar?

*Tor Fernholm*

**Svar:** Nej, man kan inte gå på Saturnus ringar. De är inte alls stela, även om det ser så ut på långt håll. Ringarna består av miljoner stenar och isbitar som kretsar runt Saturnus; en del är små som gruskorn, andra stora som hus. Du kan inte heller hoppa mellan stenarna, för de är så långt ifrån varandra att det blir omöjligt i den klumpiga rymddräkt du måste ha på dig. Dessutom är stenarnas dragningskraft så liten att det är svårt att landa – du skulle bara studsa upp igen som en boll och antagligen försvinna ut i rymden. Då är det mycket trevligare att stå med fötterna på jorden och titta på Saturnus. Med en bra kikare eller ett litet teleskop kan du se de glänsande ringarna.

*Marie Rådbo, astronom vid Göteborgs universitet.*

Vilka andra planeter har ringar?

Ibland har ringar så kallade herdemånar, små månar som kretsar nära de yttre ringgränserna i mellanrum mellan ringarna. Herdemånarnas gravitation hjälper till att kvarhålla de skarpa ringkanterna; material som kommer närmre herdemånarnas omloppsbanor kastas tillbaka till ringarna. Materialet kan även falla ner på månen själv eller slungas ut ur ringsystemet. Denna påverkan kan man observera genom speciella vågmönster som ofta bildas i ringen före och efter en herdemåne.

De planetariska ringarnas uppkomst är inte precist känd, men man tror att de är instabila och upplöses över en period på tio eller hundra miljoner år. Som ett resultat av detta, måste de nuvarande ringarna ha en relativt modern födelse, möjligen formad av sönderfallna klippstycken från en måne som råkade ut för en stor kollision eller splittrades av moderplanetens gravitation när den passerade planetens Roche-gräns.

Sammansättningen av ringpartiklarna varierar från den ena planeten till den andra; de kan vara silikater eller isstoft. Större stenar och block finns också.

Jupiters mycket finkorninga stoftringar är starkt påverkade av elektromagnetiska krafter och tycks ha bildats av spillror som slagits loss från dess små, yttre månar.[2] Flera av Jupiters små innersta månar, Metis och Adrastea, finns inne i jupiters ringsystem och är också inom Jupiters Roche-gräns. Det är möjligt att Jupiters ringar är uppbyggda av material som sugs av de båda månarna av planetens gravitationella effekt, eventuellt med hjälp av ringmaterial som slår ner på månarnas yta. En måne innanför Roche-gränsen hålls ihop enbart av mekanisk styrka snarare än gravitation, något endast små månar alls kan överleva, och därmed kan löst material på ytan helt enkelt "falla av" och hamna i ringarna.

Saturnus omfattande ringsystem tycks ha lite av varje från de övriga tre.[2] Sedan 2004 cirkulerar rymdfarkosten Cassini i Saturnus-systemet och en av dess uppgifter är att lära oss mer om Saturnus ringar.

Hur många månar har Saturnus?

Varje satellit mäter ungefär fem kilometer i diameter. 17 av dem rör sig ”baklänges” runt Saturnus, i motsatt riktning mot merparten av månarna. Forskarna misstänker att de tidigare varit del av åtminstone tre större himlakroppar, till exempel asteroider som kan ha dragits in i planetens omloppsbana i solsystemets ungdom.

– Studier av dessa månars omloppsbana kan avslöja deras ursprung, samt information om omständigheterna runt Saturnus vid tiden av dess bildande, säger Scott Sheppard, en av forskarna vid Carnegie Institute of Science, till CNN.

Vilken planet har 82 månar?

Saturn og Jupiter klassifiseres som gasskjemper.[L 4] Begge planetene består hovedsakelig av de aller letteste grunnstoffene; hydrogen og helium, som finnes i væskeform i planetenes indre, og som utover mot atmosfæren gradvis går over i gassform, som så gradvis blir tynnere og tynnere.[L 5] Ingen av planetene har noen kjent fast (eller flytende) overflate, og for praktiske formål må overflaten derfor defineres. Høyder oppgis normalt i forhold til nivået i atmosfæren der gasstrykket har sunket til 0,1 bar.[18]

Saturn har den laveste tettheten blant planetene i solsystemet. Med en gjennomsnittlig tetthet på 0,69 g/cm³, er planeten den eneste i solsystemet med en tetthet lavere enn vann; rundt 30 % lavere.[19] Kjernen er riktignok betydelig tettere, men de ytre væske- og gasslagene trekker ned gjennomsnittet. Saturn har dermed «bare» 95 ganger jordens masse,[3] mens den har 763 ganger jordens volum. I motsetning har Jupiter 318 ganger jordens masse,[20] selv om Jupiter bare er ca. 20 % større enn Saturn.[21] Til sammen utgjør Jupiter og Saturn 92 % av planetmassen i solsystemet.[L 6]

Den lave tettheten er også medvirkende til at planeten er den mest flattrykte i solsystemet.[18] Rotasjon gjør at ingen av planetene har form som perfekte kuler, men som flate sfæroider, litt flattrykte ved polene og litt utbulende ved ekvator. For Saturns del avviker radiene ved ekvator og ved polene med nesten 10 % – henholdsvis 60 268 km og 54 364 km.[3]

Den ytre atmosfæren inneholder 96,3 % molekylær hydrogen og 3,25 % helium.[27] Andelen helium er vesentlig mangelfull i forhold til overfloden av dette grunnstoffet på solen.[L 7] Mengden av grunnstoffer som er tyngre enn helium er ikke nøyaktig kjent, men proporsjonene antas å tilsvare den opprinnelige mengden fra dannelsen av solsystemet. Deres totale masse anslås til 19–31 ganger jordens, med en betydelig del beliggende i kjerneregionen.[L 12]

Det er oppdaget spormengder av ammoniakk, acetylen, etan, propan, fosfin og metan i atmosfæren.[L 13][28][L 14] De øvre skyene er sammensatt av ammoniakkrystaller. De lavere nivåene synes å bestå av enten ammoniumhydrosulfid (NH4SH) eller vann.[29] Ultrafiolett stråling fra solen forårsaker fotolyse av metan i den øvre atmosfæren. Dette gir kjemiske hydrokarbonreaksjoner som frakter produktene nedover med virvler og diffusjon. Denne fotokjemiske syklusen er modulert av Saturns årlige sesongsyklus.[L 14]

Saturns iboende magnetiske felt kan i høy grad approksimeres som en enkel magnetisk dipol. En spesiell karakteristikk for Saturn er at magnetfeltets akse er nesten helt parallell med rotasjonsaksen. For alle andre planeter i solsystemet er det et markant større avvik mellom aksene, og det er vanskelig å forklare hvorfor de kan holde seg så stabilt parallelle i Saturns tilfelle.[18] Styrken på feltet ved ekvator er 0,2 gauss (20 µT), som er ca. en tjuendedel av feltet rundt Jupiter og noe svakere enn jordens magnetfelt.[13] Derfor er Saturns magnetosfære mye mindre enn Jupiters.[38] Da Voyager 2 gikk inn i magnetosfæren, var trykket fra solvinden høyt og magnetosfæren strakk seg kun 19 saturnradier ut, eller 1,1 millioner kilometer.[39] Den forstørret seg imidlertid i løpet av et par timer og forble slik i ca. tre dager.[40]

Mest sannsynlig genereres magnetfeltet på lignende måte som Jupiters – ved strømmer i lagene av metallisk hydrogen, kalt en metallisk hydrogendynamo.[38] Magnetosfæren avleder partiklene fra solen effektivt. Månen Titan går i bane innenfor den ytre delen av magnetosfæren og tilfører plasma fra ioniserte partikler i Titans ytre atmosfære.[13] Magnetosfæren produserer polarlys på samme måte som jordens.[41]

Gjennomsnittlig avstand til solen er over 1,4 milliarder kilometer (9 AE). Med en gjennomsnittlig omløpshastighet på 9,69 km/s,[3] tilsvarer ett år på Saturn, det vil si tiden for ett omløp rundt solen, ca. 29,5 jordår eller 10 759 jorddager.[3][42] Den elliptiske banen er inklinert med 2,48° relativt til jordens baneplan.[3] På grunn av en eksentrisitet på 0,056, varierer avstanden til solen med omtrent 155 millioner kilometer mellom perihelium og aphelium,[3] de nærmeste og fjerneste punktene langs banen.

Siden Saturn ikke har en kjent fast overflate, kan man ikke fastslå planetens rotasjonsperiode med særlig presisjon fra visuell inspeksjon. Overflateformasjoner roterer ved ulike hastigheter, typisk raskere ved ekvator og saktere ved polene, og observerte rotasjonsperioder varierer mellom 10 og 11 timer.[L 22] For å finne rotasjonsperioden til planetens indre masser, har man derfor brukt rotasjonsperioden til planetens magnetfelt som indikator. Denne rotasjonsperioden ble funnet fra målinger av planetens radioutstråling (Saturn kilometric radiation, SKR) gjort av Voyager-sondene i 1980 og 1981, hvorfra et Saturn-døgn ble fastslått til å ha en lengde på 10 timer, 39 minutter og 24 sekunder (± 7 s).[18][L 23]

Nye målinger fra Cassini i 2004 viste at perioden for radioutstrålingen hadde økt med 6 minutter, til 10 t 45 m 45 s (± 36 s).[43][44] Med planetens enorme treghet tatt i betraktning, ble det sett på som usannsynlig at rotasjonshastigheten hadde blitt så mye langsommere i løpet av så få år.[43][L 23] I mars 2007 ble det foreslått at avviket skyldes geysiraktivitet på månen Enceladus. Vanndampen fra denne aktiviteten, som havner i Saturns bane, blir ladet, og skaper et drag mot Saturns magnetfelt, som senker rotasjonen noe relativt til planetens rotasjon.[45][L 23] Det siste estimatet, basert på varierte målinger fra Cassini, Voyager og Pioneer-sondene, ble rapportert i 2007 og er på 10 t 32 min 35 s.[L 24]

Kan man gå på Saturnus?

Ingen annan rymdfarkost har flugit mellan planeten och dess ringar, och bara en gång tidigare har man varit någorlunda nära ringarnas yttre kant.

– Men nu har vi fått så bra mätdata i tolv års tid – flera år längre än väntat – och instrumenten är inkörda. Om vi vågar lite mer kan vi få en närbild av de processer som pågår närmast ringarna och mellan ringarna och planeten, säger Wahlund.

På Saturnus kan man se band i atmosfären som enligt forskarna avspeglar ringstrukturerna. Hur det exakt fungerar vet man inte – kanske är det vatten som bildas, blir elektriskt laddat och sedan liksom följer med planetens magnetfält när det går tillbaka ner till själva Saturnus.

– Det funkar nästan som en dammsugare, som suger i sig de här laddade vattenjonerna till atmosfären och ändrar på strukturen i dess övre skikt, säger Wahlund.

Hur lång tid tar det att åka till Pluto?

Publicerad 19 jan 2006 kl 21.14, uppdaterad 26 maj 2016 kl 21.42

Remaining Time -0:00

Det här är en direktsändning från Expressens nyhetsredaktion

Vilken planet har 79 månar?

Jupiter är den största planeten i solsystemet. Med en diameter på 139 822 kilometer är den 11 gånger bredare än jorden. Denna kolossala gasjätte innehåller ungefär 70 % av alla andra planeters massa i solsystemet tillsammans.

Jupiter, 2019. Foto: NASA, ESA, A. Simon (Goddard Space Flight Center), and M.H. Wong (University of California, Berkeley).

Jupiter har 1/1000 av solens massa. Om den hade 100 gånger mer materia skulle den ha varit tillräckligt tung för att ha utvecklats till en stjärna. Lyckligtvis inträffade detta inte. Lyckligtvis för att då hade de andra planeterna, inklusive jorden och därmed livet självt, kanhända aldrig bildats.

Trots att Jupiter är den största planeten i solsystemet snurrar den snabbast och har därför det kortaste dygnet; 9 timmar och 55 minuter (jämfört med jordens egna 23 timmar och 56 minuter). Jupiter är en stor gasboll, bestående av nästan fryst gas, som buktar ut vid ekvatorn och därför inte ser rund ut.

Har 27 månar?

Uranus har (minst) 27 månar, men det är bara fem som är någorlunda stora. De två yttersta, Titania och Oberon, är också de största, och upptäckta redan av Herschel själv 1787. De nästa två, Ariel och Umbriel upptäcktes 1851, medan den minsta och innersta, Miranda, inte upptäcktes förrän 1948. Det behövs ett ganska stort teleskop för att ens se Titania och Oberon, så det har jag aldrig gjort. Däremot var det lättare än jag hade trott att ta bilder av dem med mitt 20cm teleskop. Problemet är inte främst att de är ljussvaga, utan att de befinner sig nära planeten själv, som dränker dem i sitt sken. Det är alltså egentligen bäst med lång brännvidd, och mitt f/5 teleskop (f=1000 mm) var inte optimalt. Med hög känslighetsinställning på kameran syntes i alla fall de stora yttre månarna Oberon och Titania redan med exponeringstid 4 sekunder, medan 15 sekunder snarast var för mycket.

Så här kan hela synfältet se ut på en 30s-bild, med den överexponerade Uranus till vänster. De ljusaste stjärnorna är av magnitud 9-10 och de svagaste kanske 14-15.

En detaljbild av Uranus med 8s exponering visar tydligt Titania och Oberon precis där de ska vara enligt efemeriderna denna kväll den 29/10 2019.

Hur många grader är det i solen?

Det norske, svenske og danske navnet Sol, såvel som islandsk og færøysk Sól, er avledet av norrønt sunna, og synes å være beslektet med ordet sør. Kognater er gammelengelsk sunne (ca. 725 e.Kr. i Beowulf) og swegl, moderne engelsk sun, gammelfrisisk sunne, sonne, vestfrisisk Sinne, gammelsaksisk sunna, middelnedertysk sonne, moderne nederlandsk og limburgisk zon, vallonsk Solea, luxembourgsk Sonn, afrikaans Son, gammelhøytysk sunna og suhil, moderne høytysk Sonne, kölsch Sunn, alemannisk Sunne, lavtysk Sünn, jiddisch Zun og gotisk sunnō og sauil. Alle germanske navn for solen stammer fra urgermansk *sunnōn eller *sōwul.[13][14][15][16] Gammelengelsk sunne var femininum; det feminine pronomenet var i bruk frem til 1600-tallet, da grammatisk kjønn utenom pronomen for lengst var borte fra det engelske språket og maskulinumspronomenet overtok.[15]

I germansk religion er solen personifisert som gudinnen Sól/Sunna,[14] og representerer muligens fortsettelsen av en eldre urindoeuropeisk solgud med indoeuropeiske språkforbindelser mellom norrønt Sól, sanskrit, gujarati og bengali Surya, gallisk Sulis, gammelirsk Suil, litauisk Saulė, urbaltisk *Sauliā > *Saulē, gammelkirkeslavisk Slunice og slavisk Solntse.[14][15] Det urindoeuropeiske navnet var *s(e)wol-, av roten *saewel-, «å skinne», «solen». Elementet *el- i roten var opprinnelig et suffiks og hadde den alternative formen *en-, som gir *s(u)wen-, kilden til gammelengelsk sunne, norrønt sunna, avestisk xueng og gammelirsk fur-sunnud («lyse opp»).[15]

Fra latin sol stammer italiensk sole, spansk, katalansk og portugisisk sol, fransk soleil, jèrriais solé, provençalsk solely, ligurisk sô, venetiansk sołe og rumensk soare. Det greske navnet på solen var hḗlios (ἥλιος), herav navn som heliosentrisme, men etymologien er ukjent.[15] Andre indoeuropeiske former er albansk dielli, avestisk hwar, walisisk haul, gammelkornisk heuul og bretonsk heol.[15]

Solen er en hovedseriestjerne av klasse G og utgjør ca. 99,86 % av massen i solsystemet. Den er nesten perfekt sfærisk med en estimert flattrykthet på ca. én 9 milliondel.[L 11] Forskjellen på diameteren mellom polene og diameteren ved ekvator er bare rundt 10 km. Solen består av plasma og er ikke et fast legeme. Den har en differensiell rotasjon (roterer raskere ved ekvator enn ved polene), fordi konveksjon i massen drives av bratte temperaturgradienter fra kjernen og utover.

Vinkelmomentet har en retning mot klokken, sett fra den ekliptiske nordpolen. Perioden til den faktiske rotasjonen er ca. 25,6 dager ved ekvator og 33,5 dager ved polene. Fordi vårt utsiktspunkt går i bane rundt solen, er den tilsynelatende rotasjonen ved ekvator ca. 28 dager.[L 12] Rotasjonens sentrifugaleffekt er én 18 milliondel av overflategravitasjonen ved ekvator og påvirker ikke formen på solen nevneverdig. Den differensielle rotasjonen er mulig fordi solen består av ionisert gass. Tidevannseffekten fra planetene er enda svakere.[L 13]

Solens rotasjon ble oppdaget av Galileo Galilei i 1610. Med sitt nykonstruerte teleskop kunne han se solflekkene flytte seg fra dag til dag, fra øst mot vest på solskiven.

Grunnstoffene hydrogen og helium utgjør henholdsvis 74,9 % og 23,8 % av massen i fotosfæren.[L 47][L 48] Alle tyngre grunnstoffer, i astronomien kalt metaller, utgjør mindre enn 2 % av massen. De mest rikelige metallene er oksygen (omtrent 1 %), karbon (0,3 %), neon (0,2 %) og jern (0,2 %).[L 49]

Solen arvet den kjemiske sammensetningen fra den interstellare materien som den er dannet fra: hydrogenet og heliumet ble dannet av Big Bang-nukleosyntese. Metallene ble produsert av stjernenukleosynteser i generasjoner av stjerner som fullførte stjerneutviklingen og returnerte materialet til det interstellare materiet før dannelsen av solen.[L 50] Den kjemiske sammensetningen av fotosfæren blir vanligvis ansett som representativ for sammensetningen av det opprinnelige solsystemet.[L 51] Siden solens dannelse har noe av heliumet og de tyngre grunnstoffer forflyttet seg ut av fotosfæren. Derfor inneholder fotosfæren noe mindre helium og kun 84 % av de tyngre grunnstoffene som solen hadde som protostjerne – 71,1 % hydrogen, 27,4 % helium og 1,5 % metaller.[L 47]

I den indre delen har kjernefysisk fusjon endret sammensetningen ved å konvertere hydrogen til helium, så den innerste delen består nå av omtrent 60 % helium, mens metallforekomsten er uendret. Siden det indre av solen er strålingsdrevet og ikke konvektiv (se egenskaper over), har ingen av fusjonsproduktene fra kjernen steget til fotosfæren.[L 52]

Ved observasjon av solen med riktig filtrering er solflekkene vanligvis de mest umiddelbare synlige formasjonene. De er veldefinerte flater som fremstår mørkere enn omgivelsene grunnet lavere temperaturer, og er områder med intens magnetisk aktivitet hvor konveksjon hemmes av sterke magnetfelt som reduserer energioverføringen fra det varme indre til overflaten. De magnetiske feltene oppvarmer koronaen og danner aktive regioner som er kilden til intense solstormer og koronamasseutbrudd. De største solflekkene kan være titusenvis av kilometer på tvers.[33]

Antall synlige solflekker varierer med en syklus på elleve år (solflekksyklusen). Ved et solminimum er det få eller ingen synlige solflekker. De som viser seg befinner seg ved høye breddegrader. Når solflekksyklusen utvikler seg, øker antallet og beveger seg nærmere ekvator (Spörers lov). Solflekkene eksisterer vanligvis i par med motsatt magnetisk polaritet. Den magnetiske polariteten til den ledende solflekken veksler; den er magnetisk nordpol i én solsyklus og magnetisk sørpol i den neste.[34]

Solen ble dannet for ca. 4,57 milliarder år siden fra kollapsen av en del av en gigantisk molekylsky som for det meste bestod av hydrogen og helium og som sannsynligvis ga grunnlag for mange andre stjerner.[L 66] Alderen er estimert av datasimulering av stjerneutviklingen og nukleokosmokronologi.[L 3] Det eldste materialet i solsystemet er radiometrisk datert til 4,567 milliarder år gammelt.[L 67][L 68] Meteoritter med spor av stabile datterkjerner av kortlevde isotoper – deriblant jern-60 (60Fe), som kun dannes i eksploderende kortlevde stjerner – indikerer at en eller flere supernovaer har funnet sted nær stedet hvor solen ble dannet.

En sjokkbølge fra en nærliggende supernova utløste komprimering av gasser i molekylskyen. En del av skyen kollapset under sin egen gravitasjon,[L 69] begynte å rotere på grunn av bevaring av drivmoment og ble varmet opp med et økende trykk. Mye av massen ble samlet i sentrum mens det resterende flatet ut til en skive som ble planeter og andre solsystemlegemer. Gravitasjon og trykk i kjernen av skyen genererte varme når den samlet mer gass fra den omkringliggende skiven. Til slutt ble kjernefysisk fusjon satt i gang og vår sol ble født.

Hur lång tid tog det att åka till månen?

Hur lång tid tar det att åka till månen?

Apollo 11 var den första rymdfarokost som landat på månen och då tog resan 51 timmar och 49 minuter. Resan uppskattas ta lika lång tid idag.

Hur många har gått på månen?

Tolv personer har landat på månen. Samtliga är amerikanska män. Först av alla var Neil Armstrong som var befälhavare på Apollo 11. De landade den 20 juli 1969. Den 21 juli togs den första månpromenaden.

Hur långt kan man se ut i rymden?

Registrera dig för att få tillgång till många gratis videor och quiz. Om du går med i en skola som har licens får du också tillgång till varje lektion.

Jämfört med något på jorden, är 384 000 kilometer långt. Här är jorden och månen, skalenligt. I utrymmet mellan dem, kan jorden passa in 30 gånger. Eller så kan du rada upp alla andra planeter i solsystemet, och fortfarande ha 8 000 kilometer kvar.

Solen är ännu längre bort — nästan 400 gånger avståndet till månen. Om du kunde flyga dit i ett flygplan, skulle det ta nitton år. Det är en resa på 150 miljoner kilometer.

Hur lång tid tar det att åka till månen?

Rymdstyrelsen och våra samarbetspartners sparar information på din enhet för att kunna erbjuda anpassad funktionalitet, samla in besöksstatistik och möjliggöra personaliserad marknadsföring. Du väljer vilka typer av cookies som du accepterar utöver de nödvändiga som behövs för att webbplatsen ska fungera.

Besöksstatistik Marknadsföring

Hur många planeter i universum?

Besöksstatistik Marknadsföring

Kan man bo på Uranus?

Med en radie på 25,362 kilometer är Uranus den tredje största i solsystemet och radien är dessutom fyra gånger bredare än Jordens. Uranus är en planet som lutar otroligt mycket, hela 98°, vilket får planetens poler att ligga ungefär där annars ekvatorn brukar vara, i förhållande till resten av solsystemet. Dessutom har Uranus också en ring vilket leder till att det ser ut som att planeten rullar fram i sin omloppsbana. Och det är ju lite kul…

Uranus är en gasplanet, vilket innebär att den inte har någon fast yta, den består av till största del väte och helium men innehåller också vatten, ammoniak och metan. I planetens mitt finns en kärna av is och sten. Det är den sjunde planeten i vårt solsystem och har ett avstånd från solen på nästan 3,000,000,000 km, vilket innebär att det tar 2 timmar och 40 minuter för solens ljus att nå dit. Om vi skulle se på Uranus genom ett teleskop skulle vi alltså se den som den såg ut för mer än 2 timmar sedan. Pågrund av avståndet är Uranus också en av de kallaste planeterna i vårat solsystem med en medeltemperatur på -205°C. Temperaturen kan också falla ner till ca -225°C. Dock är temperaturen i dess kärna nära 5,000°C varm.

Att flytta till Uranus är ingen bra idé, jag skulle rekommendera någon annan planet, dessutom är vädret inte det bästa, inte nog med kylan så kan vindhastigheten komma upp i 900 km/h, vilket är 250 m/s. För att jämföra är ju det svenska rekordet 47 m/s, så det är lite skillnad, med andra ord. Något annat som är väldigt häftigt med Uranus väder är att forskare har återskapat förhållandena där i laboratorium och visat på att det antagligen regnar diamanter. Detta pågrund av det höga trycket och att det finns metan i planetens atmosfär.

Hur som helst, flytta inte dit.